En krönika om Pussy Riot

Jag vaknar upp och läser om Tucholskypriset som Svenska PEN dagen innan har delat ut till Gui Minhai vars följdverkan är en kris mellan Sverige och Kina. Kulturministern Amanda Linds ord vid prisutdelningen: ”Principerna om armlängds avstånd och yttrandefrihet måste vara självklara”  kan tyckas självklara men om och om igen bevisas motsatsen. Gui Minhais gärningar som förläggare och bokhandlare i Hongkong var inte bekväma för den kinesiska regimen varvid han under märkliga förhållanden försvann och därmed tystades.

Pussy Riot, som under snart ett decennium högljutt har kritiserat den ryska regimen, har däremot inte tystats även om allvarliga försök har gjorts i den riktningen. Aktionen de utförde i Kristus Frälsarens katedral mitt i Moskva 2012 spreds snabbt ut i världen och den punkiga, färgstarka gruppen med det uppkäftiga namnet fick därmed internationellt erkännande. Några år senare syns de i en spektakulär video från Sotji där vinter-OS just pågår och den ryska statens propagandamaskin går på toppvarv. Aktionen denna gång slås ned av kosacker som till omvärldens stora häpnad går loss med läderpiskor.

När Pussy Riot intar scenen på Droskan är det förmodligen dessa bilder som publiken har med sig och mer behövs inte för under den dryga timmen långa föreställningen får vi en genomgång av händelserna. Genomgång ska då inte förstås som en historielektion utan detta är en gestaltning där musik, bild, spoken word, sång blandas i högt tempo till en rejäl käftsmäll. Käftsmällen riktas såklart mot den ryska staten men också mot oss i publiken. Se oss, hör oss och hjälp oss! Pussy Riot fortsätter kampen!

Föreställningen framförs på ryska men textas till engelska vilket ger en viss eftersläpning i publikens reaktioner men är ovidkommande för intrycket. Det är fyra gruppmedlemmar som står på scenen med Maria Aljochina i centrum. Hennes självbiografiska bok ”Riot Days” där hon fragmentariskt berättar om sina upplevelser från rättegång, kvinnofängelse, hungerstrejk och så vidare är en utgångspunkt. Bilden av ett korrupt rättssystem, en diktatur där yttrandefriheten är beskuren och ett ständigt behov av att tala om alla de som fängslas på grund av sina åsikter framstår klar och tydlig.

System och strukturer, makt och oheliga allianser… Pussy Riot påminner oss också om att mitt i detta står den lilla människan med sina rädslor; den vita fångtransportbussen, tortyren i fängelset, barnet som lämnas ensamt. Hur överlever man? Kanske med hjälp av humor? Med sångtexter som Putin har kissat på sig och toppluvor i neonfärger som rånarhuvor kommer man uppenbarligen långt i störandet av den ryska statsapparaten. Kampen för mänskliga rättigheter fortsätter eller med kulturministerns ord: ”Makthavare får aldrig ta sig friheten att attackera fria konstnärliga yttringar eller det fria ordet”.

Publicerad i Folkbladet 2019-11-17

Tänd ett ljus för de som saknas

Jag minns när Elvis dog. Det var en sommareftermiddag 1977 och jag cyklade förbi kiosken med löpsedlarna från Kvällsposten och Expressen. Där stod det att kungen var död. Elvis Presley var knappast min idol. Men han var pappas och jag cyklade hem med andan i halsen. Pappa reagerade med att säga att han skulle sörja en vecka och satte på sig en svart slips. Jag har alltid tänkt att han gjorde det med en glimt i ögat och att den svarta slipsen bara hängde med den där eftermiddagen.

Nu förstår jag bättre. Elvis var inte bara en idol i fjärran. När jag bläddrar genom pappas välbevarade samling av singlar och ser hur han har satt sitt namn på varje omslag och samtidigt ser fotona av honom från tidiga tonår så anar jag något annat, en relation som är inte bara dyrkande utan också formerande.

Jag tänker på detta efter att det nu har gått en tid sedan notisen om Sara Danius bortgång kom och eftermälet med många fina texter om hennes insatser, kunskaper och inte minst mod har spridits. Sorgen, sörjandet, bedrövelsen hänger kvar och jag inser hur en människa genom sitt agerande, sin ryggrad och inte minst genom sina ståndpunkter kan komma nära. Jag ville ha kvar Sara, behövde Sara och gråter inombords. Och ändå hade jag henne aldrig närmare än genom radion, teven eller via hennes texter.

Det har skrivits så många böcker om sorg, avsked och död. Joan Didion skrev den dagboksliknande ”Ett år av magiskt tänkande” om förlusten av sin man och dotter och jag tänker att just så är det: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Jag sätter på radion och hör att Sara Danius har gått bort och livet har förändrats på ett ögonblick. Man får ett sms från en vän som skriver att Bodil Malmsten har gått bort och livet som man känner det tar slut.

Jag läste Bodil Malmstens sista dikt ”Det här är hjärtat” som ett förebådande. Texten brände av sorg och döden var så nära. ”Det är som det är/Lev med det/Blott en dag”. Men jag ville ju inte leva med att det inte skulle komma fler klokskaper, finurliga formuleringar och samhällsirritation från henne. Nu läser jag om hennes bloggböcker och de känns fjärran men ändå så nära. Precis som Elvis förmodligen lät i min pappas öron när han spelade upp de gamla raspiga singlarna på stereon hemmavid.

Men jag gör inte som Bodil skriver: ”Så ta ett bloss för moster Lillie/ett halsbloss och ett glas rött/ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.” Istället tänder jag ett ljus till helgen och tänker på Elvis, Sara, Bodil och inte minst min pappa… ni fattas mig.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-10-30

Värmande i oktoberkylan

Bastun, denna laddade mötesplats, där kroppen tas om hand på bästa sätt i värmen och ångan. Att svettas ut och rensa kroppen ser många som en återkommande ritual men bastun förknippas också med det där sällskapet som skvallrar, pratar ihop sig fattar beslut utanför de officiella mötesrummen. Kanske är det så att den där kroppsliga reningen, i bara mässingen, blottar mer än vi anar av våra inre.

Det är höstkyligt när vi bänkar oss framför den färgglada bastuvagnen som denna premiärkväll står uppställd utanför Väven vid Rådhusparken i Umeå. Ögonblicksteaterns föreställning ”Bastuklubben” väntar och det är som alltid lite nervositet i luften. Filtar och sittunderlag liksom varm dryck delas ut och vi blickar in i en tom bastu med lavar och begynnande imma på fönstret ut mot publiken. Stadslivet runt omkring bleknar bort och spelet kan börja.

Tre kvinnor, i olika åldrar och lägen i livet, möts i bastun. De känner varandra och de lär känna varandra under pjäsens gång i de återkommande sittningarna i bastun som avlöser varandra. Det är svettigt, naket och känslosamt. Värmen sprider sig liksom röken från bastuvagnen ut över publiken och när kylan trots filten börjar krypa in i kroppen så gör det inget. Intimiteten förstärks dessutom av scenografin med den fina bastuvagnen med tillhörande neonskylt – det är enkelt och smart löst av scenografen och arkitekten Sara Zetterlund.

Bastuklubben är riktigt bra teater framför allt på grund av dialogen. De välskrivna replikerna faller sig naturliga och får samtalet att kännas bekvämt trots det inte sällan obekväma innehållet; klimakteriet, barnlängtan, bröstcancer, sex och så vidare.

Dramatikern Johanna Salander lyckas fullt ut, både som manusförfattare och regissör, och skådespelarna Sara Gallardo, Anna Söderling och Mia Westin gör en fin tolkning där känslorna både hettar till och kyls ner och samspelet mellan de tre lämnar inget att önska. Den timmeslånga pjäsen ger publiken både närhet till tre livsberättelser och förståelse för hur vänskap skapas och bibehålls. Det handlar rätt och slätt om kärlek och respekt.

Recension publicerad i Folkbladet 2019-10-14

Sida 1 av 51

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén