Författare: arkifakt Sida 1 av 48

Ett dockhem 2: En rapp och rolig uppföljare

När Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” får en uppföljare eller kanske snarare en fortsättning heter dramatikern Lucas Hnath och till titeln lägger han en tvåa och historien förlägger han femton år fram i tiden. Ja, inte från idag utan från den stunden Nora lämnade sin make Torvald, barnen och hembiträdet Anne Marie och gick ut genom dörren. En händelse som liksom scenens dörr står i fokus genom Hnaths stycke.

Det är Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern som är på turné med idel namnkunniga skådespelare. Helena Bergström spelar Nora med stor passion något som Philip Zandéns betydligt mer återhållsamme Torvald med enkelhet balanserar. Molly Nutley gör dottern Emmy till en egensinnig karaktär vars likheter med modern uttrycks som olikheter. Tyvärr har ensemblen denna kväll meddelat sjukdom för Marie Göranzon och hastigt inhoppade Gunilla Röör som barnjungfrun Anne Marie gör sitt bästa med manuskriptpärmen i famnen.

Äktenskapets betydelse, valet att lämna eller plikten att inte göra det. Kvinnors roll, möjligheten till frihet eller längtan efter relationens ramar. Den röda tråden, färgad av det sena 1800-talets kvinnoroll, från Ibsens ”Ett dockhem” följer med, men fler lager adderas såsom svek, sorg, ansvar, självförverkligande, hämnd och uppgörelse. Det må vara lätt att gå ut genom dörren men med detta följer komplikationer som gör det betydligt svårare att gå tillbaka in genom samma dörr.

Dialogen är rapp, i den inledande scenen med den återvändande Nora och Ann Marie alltför snabb… kan det bero på Röörs innantilläsning eller Noras agiterande? Jag trängtar efter andrum vilket också inträder då Torvald gör entré. Tempot går ner vi kan luta oss tillbaka. Det är ett hyggligt skådespel med bitvis publikfriande partier som lockar till skrattsalvor och med anakronismer som leder oss vilse i tiden. Eller snarare leder de oss rätt in i vår egen individualistiska tid och vår frihet att kunna välja vilka vi vill vara. Nora går avslutningsvis ut genom dörren igen – om än mindre rakryggad än femton år tidigare.

Publicerad i Folkbladet 2019-05-22

Att ge upp om en bok

För några dagar sedan fattade jag ett beslut som sedan dess har legat som ett mörkt moln över tillvaron. Inte att sluta röka för jag röker inte. Inte sluta äta godis för det vill jag inte. Inte börja motionera för det gör jag då och då. Nej, jag avbröt läsningen av en mycket uppskriven roman efter mindre än hundra sidor för att den var dålig. Dessutom var det andra gången jag avbröt läsningen av samma bok.

Det finns ju skönlitteratur som slår igenom allt mediebrus och inte sällan dyker ju då tanken upp att just den där boken måste jag läsa. Man inser att kön till just denna kommer att vara årslång på biblioteket och ganska snart så är boken både beställd och betald och ligger på nattduksbordet. Kanske kastar man sig över den. Så var fallet vid min första läsning. När jag avbröt efter två korta kapitel så skyllde jag på att jag hade för mycket att göra, var stressad, inte kunde hålla tråden. Jag orkade inte hela tiden bläddra tillbaka till personförteckningen som fanns i början och hur var det nu med just den här historiska perioden. Kungarna, intrigerna, kyrkans män och inte minst damerna som hela tiden bytte mellan smeknamn och officiella namn. Jag la ner. Satte tillbaka boken i bokhyllan långt bort – den där  som finns i sommarstugan.

Så har den stått där med sin klart lysande röda rygg och liksom hånlett mot mig och självfallet hamnade den på nattduksbordet igen. Men nu tänkte jag förbereda mig. Läsa på innan och angripa boken med förkunskaper och rutin. Ett kapitel om dagen för att inte glömma och tappa bort mig. I fem dagar höll jag ut sedan sökte jag efter recensioner på nätet och valde att läsa de mer kritiska… de som ifrågasatte de positiva. Det hjälpte mig inte i läsningen. Jag hoppade över någon dag som plötsligt blev en vecka och varje kväll tittade jag åt ett annat håll än åt den där romanens vars hela omslag nu lös upp rummet.

Tills sist, efter en kvalfull tid, återstod endast att fatta ett beslut. Återgå till rutinerna eller ställa tillbaka boken i hyllan. Snabb huvudräkning ledda fram till att ett kapitel om dagen skulle få boken att vara till halva semestern så det senare alternativet blev resultatet. Och in svävar det mörka molnet; misslyckandet! Lägg här till min ambivalens… jag förespråkar att man direkt ska avbryta läsning av böcker som man inte gillar, varför slösa tid och förstöra läslusten? Men jag har så oerhört svårt att praktisera detsamma utan att må dåligt. Därför har jag nu bestämt mig för att skänka boken till ett antikvariat så att jag slipper se den och påminnas.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-05-08

En puma bland lejonen

Jag tänker på alla de där lejonen som följer oss genom historien. Från lejonportarna i Mykene till lejonen som flankerar Karl XIIIs staty i Kungsträdgården och vidare till Rubens dramatiska målningar med lejon som snarare spelar huvudrollen än birollen i motiven. Det är ett mäktigt djur, hanens imponerande man, honornas flockar och självfallet den spektakulära jakten på bytesdjur i savannens dallrande hetta.

Att lejonet, vars utbredning var vida större för inte så många sekel sedan, var ett kattdjur som fanns i människors närhet har förmodligen bidragit till dess ständiga uppdykande i konsthistorien. Det starka lejonet ofta liggande i vaksam ställning alternativt sittande med tydliga muskler och med en uppenbar beredskap att attackera. De dyker upp runt portar som entréväktare eller runt statyer för att såväl vakta som imponera. Lejonet som maktsymbol går inte att förneka och inte sällan har djuret ingått i diktatorers privata zoo.

Vi är så vana vid att se alla dessa lejon i den offentliga konsten att vi inte reflekterar över dem. De tillhör vår kulturhistoria liksom vår symbolvärld där styrka, tapperhet, mod och inte minst ädelhet uttrycks genom lejonet. I kristendomen har vi Daniel i lejongropen från Gamla testamentet där den dödsdömde huvudpersonen överlever tiden i lejonkulan med guds hjälp: ”Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada.” Och vidare benämns Messias inte sällan som Lejonet av Juda vilket också kan vara en anledning till att nationer har använt lejonet som symbol på flaggor och liknande.

Men så plötsligt händer det! Det smyger sig in ett annat kattdjur i leken; ett bergslejon eller rättare sagt en puma. När det härom veckan avslöjades att konstnären Camilla Akrakas skulptur ”Listen” blir det konstverk som har valts ut av Umeå kommuns urvalsgrupp för att vara det ”tidsdokument tillägnat dem som tillsammans bröt tystnaden” genom #metoo

så var vi många som förtjust utropade hurra som möjligen överröstade den vrålande puman. För det här är inget stillasittande eller ens ett vaksamt vilande kattdjur. Nej, det här är en kattkropp som flexar alla muskler samtidigt ­– på väg att anfalla. Fanns det egentligen en bättre tidpunkt än denna att släppa nyheten?

När metoo-rörelsen på nytt höjer pulsen, inte minst med ännu en av nationens högburna kulturinstitutioner i fokus, så träffar Umeå helt rätt i valet att manifestera de senaste årens strävan genom ett offentligt konstverk, ett minnesmärke eller kanske snarare ett påminnelsemärke över det arbete och den kamp som måste fortsätta i rörelsens anda.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-04-02

https://www.folkbladet.nu/plus/2436117/sten-en-puma-bland-lejonen

Sida 1 av 48

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén