Författare: arkifakt Sida 1 av 50

Drömmen om det kreativa kafélivet

Jag önskar att jag tillhörde dem som kan arbeta på kafé! Dricka kaffe, läsa tjock bok, anteckna i ett litet svart vaxdukshäfte och se ut över gatan utanför eller bara tomt blicka in i kafélivet som försiggår runt ikring en när man egentligen har tankarna någon annanstans. Porslinsskrammel, bakgrundsprat och dämpad belysning silad genom en dammig högrest palm i kruka på golvet. Jag blundar och hamnar mitt i det man skulle kunna kalla för kafémytologin medan jag egentligen sitter vid ett skrivbord hemma med dörren stängd och ett glas vatten vid sidan om datorn.

Sartre och Beauvoir var stammisar på Café de Flore i Paris och på Markusplatsen i Venedig öppnade Café Florian redan på 1720-talet och är sedan dess ökänt med namnkunniga gäster som Goethe, Proust och Dickens. I Wien spelade kaféerna en viktig roll kring sekelskiftet 18-1900 och det lär ha funnits drygt 600 i den då kejserliga huvudstaden. Och det är väl här min syn på kaféarbete skär sig med det förgångnas. Jag ser mig sitta försjunken i arbetsro medan historien berättar om livfulla samtal och hätska debatter som försiggick på kaféerna. Intellektuella diskussioner där politiska och konstnärliga spörsmål stod i fokus mellan personer med olika intressen och professioner – förmodligen mer högljudda och sammandrabbande än tystlåtna och försonliga. Vi ska inte heller glömma bort att kaféerna var männens värld tills en bit in på det förra seklet.

Ändock verkar det som om kaféerna idag lockar till annat än bara kaffedrickande. Trådlöst och elkontakter skapar en arbetsmiljö som är långt från historiens kafékultur men dock står någon form av arbete i fokus och har man inte samtalspartnern på plats så kanske utbytet sker på nätet. En eftermiddag bestämmer jag mig för att pröva och tar med mig halva skrivbordet i ryggsäcken och radar upp innehållet på ett alldeles för litet och dessutom runt bord. Beställer sedan kaffe med något italienskt namn och en större bulle. Mitt samvete säger att om jag nu ska sitta här ett tag så måste jag betala för mig men jag inser snart att jag måste ta ytterligare ett bord i besittning för att få plats. Sedan kommer ett skrikande barn in, en man i närheten bestämmer sig för att prata högt i mobilen, nätuppkopplingen strular, kaffeblandningen smakar mest varm mjölk, bullen är kladdig och tangenterna blir därefter. Jag stirrar tomt framför mig innan jag går tillbaka till jobbet och låtsas som om ingenting har hänt.

Krönika publicerad i Folkbladet 2020-01-29

Modigt, storslaget och spektakulärt

Året börjar lida mot sitt slut och jag tänker tillbaka på vad jag minns av 2019 års kulturbegivenheter. Det är emellertid med andan i halsen och kalla kårar längs ryggraden efter att just ha sett Profilteaterns och Västerbottensteaterns ”Tillbaka innan midnatt” som även får de svårskrämda att hoppa till i bänkraderna. Jag kan emellertid konstatera att man blir rejält upplivad av en god och välspelad portion skräckteater!

Att det spelas och inte minst skrivs mycket bra teater i Umeå är inte någon överdrift. Jag tänker framför allt på två föreställningar som berörde mig starkt under året. Först Tantteaterns ”Brevet och Barbara”, en enmansföreställning med Kajsa Reicke som framförde en monolog skriven av henne själv om den frånvarande pappan blandad med sånger av den franska artisten Monique Serf, som under sin livstid var mer känd under artistnamnet Barbara. Starkt och skört på en och samma gång!

Därefter vill jag lyfta Ögonblicksteaterns ”Bastuklubben” vars färgglada vagn synts lite här och var i Umeå med omnejd. Dramatikern Johanna Salander, både manusförfattare och regissör, skapar en fin dialog och stämning mellan de tre bastande skådespelarna Sara Gallardo, Anna Söderling och Mia Westin.  Deras fina tolkningar av känslor som både hettar till och kyls ner resulterade i en pjäs om kärlek och respekt spelad med samma ingredienser.

Inför föreställningen ”Nordlicht” beskrevs det tyska danskompaniet Ballet Chemnitzs treaktare som höstens scenupplevelse och det visade sig stämma. Tre olika koreografier, samtliga med hög energinivå, dramatik och överraskande skiften mellan den klassiska baletten och fridansen gjorde föreställningen till något utöver det vanliga och till det bästa i dansväg på länge i Umeå.

Det har varit ett färgstarkt år på Bildmuseet och jag tänker då på den pågående utställningen ”Tungan på ordet” med en av Sveriges främsta bildkonstnärer Ann Edholm. De abstrakta målningarna i stort format ger en konstupplevelse av sällan skådat slag. Färg och form i kubik. Precis som Carl Johan De Geers sommarutställning ”Den stora missuppfattningen” som visade hans mångåriga arbete med textilmönster. Storslagen presentation med återblickar och en aning nostalgi!

Men det absolut största under 2019 var ändock Camilla Akrakas puma ”Listen” som invigdes i början av november vilket ledde till stor uppmärksamhet nationellt. Modigt, storslaget och spektakulärt! För nog har metoo-debatten haft fortsatt verkan under året inte minst genom Matilda Gustavsson mycket skickliga genomlysning av fallet Arnault i ”Klubben” men också i Sara Danius eftermäle.

Personligen ser jag fram emot att under jullovet ägna mig åt Olga Tokarczuks romaner och då det nya decenniet anländer så väntar tre höjdare under våren; Mozarts Don Giovanni på Norrlandsoperan, Mark Frygell på Västerbottens museum och sista men inte minst den amerikanska konstnären Faith Ringgold på Bildmuseet!

Årskrönika publicerad i Folkbladet 2019-12-28

Vad sitter egentligen i väggarna?

Det sitter i väggarna, säger en röst bredvid mig, när vi stannar till i Gustav den tredjes paradsängkammare på Stockholms slott och informationsskylten i rummet berättar att det var här han låg döende efter skotten på maskeradbalen 1792. Mannen fortsätter att viska till sitt sällskap och jag inser att jag själv blev starkt motsagd härom veckan när jag uttalade samma mening – det sitter i väggarna. Ingenting sitter i väggarna påstod organisationskonsulten och fortsatte meningen med att allt handlar om människorna och deras föreställningar och vilja till förändring. Jag börjar fundera över uttrycket.

Det har ju uppenbarligen något med det rumsliga att göra och med en laddning som tillhör ett specifikt rum, vilket innebär att det är en känsla som uppstår innanför just dessa väggar av något som inte har tvättats bort med tidens gång.

Vi skulle ju kunna välja att se det som ett uttryck för nostalgi, det vill säga en nästan besatt längtan efter det förflutna. Som när man stiger in i ett gammalt konditori och inser att inget har förändrats sedan 1955. Man dricker en champis eller en loranga till mazarinen och alla runt omkring tycks prata som i en gammal pilsnerfilm och man känner sig förflyttad till en annan tid.

Det skulle också kunna handla om hur vi anpassar vårt beteende till olika rum. Träder vi in i en kyrka tystnar vi, går sakta och tar av oss mössan även om ingen vaktmästare vakar över vårt uppförande. Stiger vi in i ett museum eller en konsthall händer samma sak. Rummets funktion och innehåll präglar vårt beteende och man skulle kunna uttrycka det som att det sitter i väggarna.

Så kommer vi åter till det där dystra rummet på Stockholms slott. En paradsängkammare bland andra, tillhörande den upplyste despoten Gustav den tredje, vars maktanspråk irriterade adeln varvid en sammansvärjning ledde till skotten på maskeradbalen i det gamla operahuset på andra sidan strömmen. Efter det att kungen blivit skjuten kom han att tillbringa sina sista dagar i denna sängkammare som han låtit inreda för audienser i samband med sin morgontoalett. Blodförgiftning blandad med fransk nyklassicism, illaluktande sår under takmålningarna, en allt svagare konung som blickade upp mot gipsfigurer föreställande änglar och amoriner… allt under en praktfull kristallkrona.

Nog handlar det om föreställningsförmåga och viljan att det ska sitta i väggarna. Tillsammans med mitt sällskap frammanar vi scenen med den döende Gustav framför oss och innan vi vandrar vidare genom Karl XI:s galleri utbrister den yngste i sällskapet: Visst finns det spöken här!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-12-05

Sida 1 av 50

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén