Författare: arkifakt Sida 2 av 48

Bach skrev aldrig någon opera

Skiljetecken bär inte sällan en betydelse och när uppsättningen ”Vi – en okänd opera av Bach?”  har premiär på Norrlandsoperan så är det frågetecknet i titeln som jag funderar på före liksom efter föreställningen. Vem ska svara? Är det publiken? Eller är det en retorisk fråga? Är det ens en fråga? Förmodligen är orden som titeln består av mer intressanta än just det avslutande skiljetecknet men det är där jag fastnar.

Det är en utmanande föreställning där Bachs verk spelar huvudrollen  men ändå inte. Med ett intermezzo komponerat av far och dotter Jennefelt samt en dito avslutning där Bachs toner integreras blir det en tydlig samtida dissonans i helheten. Det är bitvis förödande vackert och suggestivt men ibland störande och svårfångat under ledning av dirigenten Olof Boman.

”Vi” är ingen traditionell opera med en berättelse, en huvudkaraktär och biroller.  Regissören och koreografen Jon R Skulberg bygger scen efter scen likt ett bildspel där kyliga pastelltoner och minimalistisk scenografi skapar stillbilder som ger ett rumsligt flöde genom verket – tankarna går till Roy Anderssons filmer. Ljussättningen av Kerstin Weimers är väsentlig och skapar stämningar, inte minst i intermezzot där sepiatonen bryter mot den svala vita på ett dramatiskt sätt.

Klara Ek, Melis Jaatinen och Arash Azarbad är sångarna som framträder likt klart lysande stjärnor på scenen och de hade gärna fått ta en större plats i verket. Men det är kören som spelar huvudrollen med fina sånginsatser men framför allt som ett scenografiskt och koreografiskt element där kören blir det där vi:et i verkets titel. De fem dansarna, Risa Kojima, Kenzo Kusuda, Joanna Holewa Chrona, Yared Tilahun Cederlund och Linda Blomqvist tråcklar sig in och ut ur kören och skapar ett rörelsemönster som följer likt en röd tråd genom hela föreställningen

När ridån går upp hänger en genomsynlig gardin kvar likt en dimvägg som så småningom faller. Distansen till publiken etableras och jag är osäker på om det där avståndet krymper under föreställningen. Kören, gruppen av människor på scenen, blir just en folksamling som inte träder fram och skapar initimitet eller ett vi med oss i salongen oavsett det kraftfulla och känslomässigt starka i körens vokala insatser och inte minst i Bachs kompositioner.

Det hela framstår som ett experiment inom scenkonstens gränsöverskridande område och jag inser att frågetecknet mycket väl kan tolkas som en osäkerhetsmarkör. Bach skrev aldrig någon opera – får man då skapa en opera i hans namn? Är det fråga om en opera eller ska vi kalla det för ett koreograferat körverk med solister och vem är i så fall vi?

Recension i Folkbladet 2019-03-15

Var finns hipsterkvinnan?

Det händer då och då att ordet ”hipster” dyker upp i samtalet och inte sällan med hänvisning till skäggig och tatuerad man med lådcykel och surdegskultur på köksbänken. Efter ett besök vid en av stadens bardiskar där cocktailskakande bartenders snodde hela föreställningen så har hipstern hemsökt mig likt ett samtidens spöke. Var kommer han ifrån?

Att kategorisera folk och fä har vi förmodligen alltid gjort. Med tonårstiden ungefär lika med 80-talet så var uppdelningen syntare och hårdrockare enkel. Några punkare syntes aldrig till på min gata. Sedan dök yuppien upp – young urban professional – i en snygg sportbil med bakåtslick och rolexklocka inte sällan med finansmarknaden som lek- och arbetsplats. Ekonomiprogrammet på gymnasiet blomstrade! Ungefär samtidigt kom vi födda på 70-talet att samlas ihop i generation x och beskrivas som den ironiska generationen.

Hipstern verkar dock inte ha ironi som sitt främsta kännetecken. Snarare förefaller det vara en ganska allvarlig typ med kreativa och kulturella intressen och en trendmedvetenhet som omsätts genom ett ständigt tillägnande av det nya om än inte alltid genom konsumtion utan också genom distanserat betraktande. Nog är hipstern ett urbant fenomen även om lockelsen till ett mer hållbart och nerväxlat liv på landet är närvarande. Men risken finns ju att man då hamnar utanför trendstråken och second-hand affärerna för vinylskivor.

 Jag skulle också vilja påstå att hipstern är en finsmakare som odlar individualiteten genom nördiga intressen, inte bara i surdeg utan också i andra mer skumma fenomen som naturviner och hyperlokala råvaror. Han söker sig fram till bardiskar där menyn ständigt är i förändring, där ölet säljs i små upplagor och cocktailens komposition baseras på beställarens personlighet eller dagsform. Aldrig en stor stark om den vid inmundigandet kan ses som en protest; en uppvisning av hipsterns motsägelsefulla identitetsskapande konsumtionsvanor.

Var finns hipsterkvinnan undrar jag där vid bardisken? Hon syns inte till någonstans. Är hon hemma med barnen?  Ser vi tillbaka i historien så har bohemen, dandyn, flanören seglat förbi som framför allt manliga typer placerade i stadens geografi och beroende av relationen till densamma. Observatörer och posörer om vartannat men också pådrivande i stadens förändring. Jag bidar min tid och ser hipsterifieringen av staden välla fram likt doften från ett mikrobryggeri. Eller är jag ironisk nu?

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-02-26

Brevet och Barbara

Det är den svarta örnen som följer med genom föreställningen ”Barbara och brevet” på Tantteatern. De svarta fjädrarna, fågelsilhuetten och hur den flyger över publiken likt en mörk skugga är en metafor för pappan – den försvunne, efterlängtade och älskade – skapar en genomgripande känsla av saknad. Kajsa Reicke som är ensam på scen, förutom de två musikerna, har skrivit monologen och framför den tillsammans med sånger av den franska artisten Monique Serf, som under sin livstid var mer känd under artistnamnet Barbara.

Om ett långt livs längtan efter pappa…

Det var en gång ett barn som inte hade någon pappa… så fångas publiken som sitter längs väggarna i Tantteaterns lokal på Haga. Det är inte trångt men intimt. Scenografin är enkel men alldeles tillräcklig och föreställningen är kort, knappt en timme, men så fyllda av stora tankar och starka känslor att vi är nöjda. Jag blir allt mer övertygad om det lilla formatets fördelar; om hur de små lokalerna för scenkonst är de platser och rum där publiken och skådespelarna möts på riktigt.

Barbaras sånger tillhör den franska chansontraditionen och flera av dem har översatts till svenska av Rikard Wolff. När jag lyssnar till Reickes tolkningar under föreställningen och hur hennes röst liksom växer och stärks både av de fina texterna men förmodligen också av att premiärnerverna lägger sig så hör jag ibland Wolffs karaktäristiska stämma genom textraderna. ”Om kärleken är evig är livet jävligt kort”…. sjunger Reicke och jag bär dessa rader med mig på vägen hem. Vänder på dem och funderar.

Med på scenen finns Carlos de Rada, som också gjort arrangemangen, och Olov Lindroth som tillsammans skapar en finstämd musikalisk fond där sången tillåts vara i förgrunden. Reicke läser brev efter brev som hon har skrivit till pappan, fiktiv eller verklig, och hennes saknad reflekteras i Barbaras visor. Det är tvära känslokast, stora ord och dramatiska utspel om liv och död, kärlek och hat men mot slutet en frigörelse från den underkastelse som en ständig längtan också är.

Hur kan man lämna ett barn? Frågan hänger kvar i luften och när applåderna lagt sig förefaller publiken inte vilja lämna sina stolar. Det är som om ingen vill sticka hål på den förtätade stämningen i rummet. Ett betyg så bra som något.

Publicerat i Folkbladet 190203

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén