Författare: arkifakt Sida 3 av 50

Barnprogrammen var bättre förr

Tyngd av världens alla just nu pågående sorger och bedrövelser drabbas jag av en svår förkylning och hamnar i sängläge med hög feber. Greta kämpar på andra sidan Atlanten, Sölvesborg driver en pikant konstpolitik och brexit böljar fram och tillbaka likt en tidvattenvåg. Det finns mycket man kan få feberyra av och en hel del att skriva krönika om. koncentrationsförmågan är dock ur funktion och jag hamnar slutligen i SVTs darknet eller Öppet arkiv som det ju heter.

Letar mig fram bland barnprogrammen och ser några minuter här och där. Albert och Herbert var bättre förr, Fem myror håller än, Beppes Godnattstund känns kanske lite väl intim men så finner jag Robert Broberg och jag stannar kvar i The Pling & Plong Show! Minns jag detta? Eller känns det bara allmänt bekant? Det är något med kläderna, stämningen och så klart huvudpersonen själv som får klockor att ringa!

Ett gäng barn som är ute och cyklar hör sång från ett hus vid vägen och svänger av för att kolla vad som händer. Det är limpsadlar och höga styren och några barn skjutsar andra på pakethållaren. Pojkar och flickor i blandade åldrar, ett ganska osannolikt gäng egentligen! Inte kan de väl ana att det är Mysik & hållisång från Lattjobolaget Pling & Plong de kommer att få uppleva. 

Ja, ni ser ordlekarna och språkvändningarna som ju var Brobergs signum. Med barnen samlade runt sig på farstubron drar han igång musicerandet och känslan av att han improviserar är förmodligen en illusion men finns där under alla de långa sångnumren som utgör den större delen av programmet. Spöket Slamra von Hamra skrämmer och kartongroboten Robbot försöker hjälpa barnen. Det är enkelt, hemgjort, oredigerat och lite omständligt. Barnen är kladdiga runt munnen och har stripigt hår. Robban ser ut som om han nyss har vaknat. De sjunger så att det står härliga till i alla möjliga tonarter. Det är som lite på trekvarten alltihop!

Jag funderar över vår tids välputsade barnprogram med överproducerad skönsång och stjärnstoffsanimationer i pastellfärger, hurtighet och överdrivna leenden allt i ett högt tempo. Vågar jag säga att det är dåligt? Eller att det var bättre förr? Jag nöjer mig med frågan om hur det påverkar barnen? Och drar parallellen till oss vuxna och våra ständigt pågående identitetsskapande aktiviteter i sociala medier där fläckfritt och politiskt korrekt är koden.

Finputs och fernissa för hela slanten. Jag säger som Robbot: Nu går jag in i min garderob och glömmer mig!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-09-24

Ett dockhem 2: En rapp och rolig uppföljare

När Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” får en uppföljare eller kanske snarare en fortsättning heter dramatikern Lucas Hnath och till titeln lägger han en tvåa och historien förlägger han femton år fram i tiden. Ja, inte från idag utan från den stunden Nora lämnade sin make Torvald, barnen och hembiträdet Anne Marie och gick ut genom dörren. En händelse som liksom scenens dörr står i fokus genom Hnaths stycke.

Det är Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern som är på turné med idel namnkunniga skådespelare. Helena Bergström spelar Nora med stor passion något som Philip Zandéns betydligt mer återhållsamme Torvald med enkelhet balanserar. Molly Nutley gör dottern Emmy till en egensinnig karaktär vars likheter med modern uttrycks som olikheter. Tyvärr har ensemblen denna kväll meddelat sjukdom för Marie Göranzon och hastigt inhoppade Gunilla Röör som barnjungfrun Anne Marie gör sitt bästa med manuskriptpärmen i famnen.

Äktenskapets betydelse, valet att lämna eller plikten att inte göra det. Kvinnors roll, möjligheten till frihet eller längtan efter relationens ramar. Den röda tråden, färgad av det sena 1800-talets kvinnoroll, från Ibsens ”Ett dockhem” följer med, men fler lager adderas såsom svek, sorg, ansvar, självförverkligande, hämnd och uppgörelse. Det må vara lätt att gå ut genom dörren men med detta följer komplikationer som gör det betydligt svårare att gå tillbaka in genom samma dörr.

Dialogen är rapp, i den inledande scenen med den återvändande Nora och Ann Marie alltför snabb… kan det bero på Röörs innantilläsning eller Noras agiterande? Jag trängtar efter andrum vilket också inträder då Torvald gör entré. Tempot går ner vi kan luta oss tillbaka. Det är ett hyggligt skådespel med bitvis publikfriande partier som lockar till skrattsalvor och med anakronismer som leder oss vilse i tiden. Eller snarare leder de oss rätt in i vår egen individualistiska tid och vår frihet att kunna välja vilka vi vill vara. Nora går avslutningsvis ut genom dörren igen – om än mindre rakryggad än femton år tidigare.

Publicerad i Folkbladet 2019-05-22

Att ge upp om en bok

För några dagar sedan fattade jag ett beslut som sedan dess har legat som ett mörkt moln över tillvaron. Inte att sluta röka för jag röker inte. Inte sluta äta godis för det vill jag inte. Inte börja motionera för det gör jag då och då. Nej, jag avbröt läsningen av en mycket uppskriven roman efter mindre än hundra sidor för att den var dålig. Dessutom var det andra gången jag avbröt läsningen av samma bok.

Det finns ju skönlitteratur som slår igenom allt mediebrus och inte sällan dyker ju då tanken upp att just den där boken måste jag läsa. Man inser att kön till just denna kommer att vara årslång på biblioteket och ganska snart så är boken både beställd och betald och ligger på nattduksbordet. Kanske kastar man sig över den. Så var fallet vid min första läsning. När jag avbröt efter två korta kapitel så skyllde jag på att jag hade för mycket att göra, var stressad, inte kunde hålla tråden. Jag orkade inte hela tiden bläddra tillbaka till personförteckningen som fanns i början och hur var det nu med just den här historiska perioden. Kungarna, intrigerna, kyrkans män och inte minst damerna som hela tiden bytte mellan smeknamn och officiella namn. Jag la ner. Satte tillbaka boken i bokhyllan långt bort – den där  som finns i sommarstugan.

Så har den stått där med sin klart lysande röda rygg och liksom hånlett mot mig och självfallet hamnade den på nattduksbordet igen. Men nu tänkte jag förbereda mig. Läsa på innan och angripa boken med förkunskaper och rutin. Ett kapitel om dagen för att inte glömma och tappa bort mig. I fem dagar höll jag ut sedan sökte jag efter recensioner på nätet och valde att läsa de mer kritiska… de som ifrågasatte de positiva. Det hjälpte mig inte i läsningen. Jag hoppade över någon dag som plötsligt blev en vecka och varje kväll tittade jag åt ett annat håll än åt den där romanens vars hela omslag nu lös upp rummet.

Tills sist, efter en kvalfull tid, återstod endast att fatta ett beslut. Återgå till rutinerna eller ställa tillbaka boken i hyllan. Snabb huvudräkning ledda fram till att ett kapitel om dagen skulle få boken att vara till halva semestern så det senare alternativet blev resultatet. Och in svävar det mörka molnet; misslyckandet! Lägg här till min ambivalens… jag förespråkar att man direkt ska avbryta läsning av böcker som man inte gillar, varför slösa tid och förstöra läslusten? Men jag har så oerhört svårt att praktisera detsamma utan att må dåligt. Därför har jag nu bestämt mig för att skänka boken till ett antikvariat så att jag slipper se den och påminnas.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-05-08

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén