Kategori: arkitektur Sida 1 av 32

Vad sitter egentligen i väggarna?

Det sitter i väggarna, säger en röst bredvid mig, när vi stannar till i Gustav den tredjes paradsängkammare på Stockholms slott och informationsskylten i rummet berättar att det var här han låg döende efter skotten på maskeradbalen 1792. Mannen fortsätter att viska till sitt sällskap och jag inser att jag själv blev starkt motsagd härom veckan när jag uttalade samma mening – det sitter i väggarna. Ingenting sitter i väggarna påstod organisationskonsulten och fortsatte meningen med att allt handlar om människorna och deras föreställningar och vilja till förändring. Jag börjar fundera över uttrycket.

Det har ju uppenbarligen något med det rumsliga att göra och med en laddning som tillhör ett specifikt rum, vilket innebär att det är en känsla som uppstår innanför just dessa väggar av något som inte har tvättats bort med tidens gång.

Vi skulle ju kunna välja att se det som ett uttryck för nostalgi, det vill säga en nästan besatt längtan efter det förflutna. Som när man stiger in i ett gammalt konditori och inser att inget har förändrats sedan 1955. Man dricker en champis eller en loranga till mazarinen och alla runt omkring tycks prata som i en gammal pilsnerfilm och man känner sig förflyttad till en annan tid.

Det skulle också kunna handla om hur vi anpassar vårt beteende till olika rum. Träder vi in i en kyrka tystnar vi, går sakta och tar av oss mössan även om ingen vaktmästare vakar över vårt uppförande. Stiger vi in i ett museum eller en konsthall händer samma sak. Rummets funktion och innehåll präglar vårt beteende och man skulle kunna uttrycka det som att det sitter i väggarna.

Så kommer vi åter till det där dystra rummet på Stockholms slott. En paradsängkammare bland andra, tillhörande den upplyste despoten Gustav den tredje, vars maktanspråk irriterade adeln varvid en sammansvärjning ledde till skotten på maskeradbalen i det gamla operahuset på andra sidan strömmen. Efter det att kungen blivit skjuten kom han att tillbringa sina sista dagar i denna sängkammare som han låtit inreda för audienser i samband med sin morgontoalett. Blodförgiftning blandad med fransk nyklassicism, illaluktande sår under takmålningarna, en allt svagare konung som blickade upp mot gipsfigurer föreställande änglar och amoriner… allt under en praktfull kristallkrona.

Nog handlar det om föreställningsförmåga och viljan att det ska sitta i väggarna. Tillsammans med mitt sällskap frammanar vi scenen med den döende Gustav framför oss och innan vi vandrar vidare genom Karl XI:s galleri utbrister den yngste i sällskapet: Visst finns det spöken här!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-12-05

Rum för möte med konst

I dessa januariveckor när kylan, den där riktiga kylan, har kommit och mörkret fortfarande ligger som en filt över oss så framträder vissa händelser tydligare än vid andra tider på året. Det är förvisso början på en ny termin, våren hägrar och kulturlivet sprider sedvanligt nya program till medlemmar på anslagstavlor och i sociala medier. Den stora litteraturfestivalens biljetter är nästan slut säger ryktet och detta får mig att vakna efter julens i det närmaste letargiska tillstånd.

Jag tycker mig så skymta några ljusglimtar i fjärran. Nej, jag följer inte någon starkare lysande stjärna utan istället är det några konstutställningar som hägrar. Klossen på Ålidhem är mer och mer ett kulturhus att räkna med. Det senaste initiativet i huset, FRiGALLERi, är nu inne på sin fjärde utställning. Denna gång med Simon Larssons måleri och Jennifer Lidströms slam poetry. Det är ett kraftfullt måleri som Larsson ställer ut, inspirerat av graffiti men med drag mot det abstrakta. Lidströms dikter, enkelt utformade och uppsatta på väggen, kräver närläsning men blommar därefter ut. Galleriets vilja att ställa ut ej etablerade eller färdigutbildade konstnärer skapar ett rum för konstnärliga möten som har saknats men som så väl behövs för att konstscenen ska breddas.

I en för övrigt stängd och mörk Norrlandsopera öppnade i fredags Vita kuben för säsongen. In genom foajén och uppför trappan finns ett rum som varje vår och höst har en serie av utställningar sammanställda av en gästkurator. Denna vår är det konstnären Carl-Erik Engqvist som med begreppet förundran som ledstjärna gjort programmet. Först ut är Laura Heuberger med ”The Old Gods” där en räv spelar huvudrollen eller är den bara en statist?

Tomma affärslokaler tycks bli allt vanligare i centrum och omställningen av handeln i form av mer digitala köpvanor torde vara en förklaring. Att då fylla dessa tomrum är en angelägen fråga om stadskärnan ska behålla energi och puls. Galleri Socker är ett sådant initiativ som nu är inne på sin tredje utställning och vars stora fönster ut mot Rådhusesplanaden lockar inte bara redan initierade utan också förbipasserande. Just nu är det textilkonst av Linnea Norén och Hanna Holmgren som visas i utställningen med den minnesvärda titeln ”Proppa, öka och stå ut”. Det är kroppsligt och hudnära kryddat med lite politiskt engagemang.

Det liksom lyser om dessa rum för konst som man kan krypa in i för värmens skull men framför allt för konsten som visas men också för mötet och samtalet med andra besökare och inte minst konstnärerna.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-01-22

Oj, vilken Odysseus!

När Ithakas konung äntrar den stora scenen på Idun är han den store krigshjälten som slåss för sitt liv på en plats långt borta från hemmet. Men när historien fortsätter är det den tappre hemvändaren som länge har varit borta från den väntande familjen, hustrun Penelope och sonen Telemacho som har huvudrollen. De antika berättelserna från Iliaden och Odyssén är inte helt obekanta för oss men i Norrdans föreställning ”Odysseus”, med koreografi av tjeckiska Lenka Vagnerovás, står emellertid inte de yttre händelserna i historien i centrum utan istället hans egenskaper och karaktärsdrag som människa. Åtminstone om man ska tro programbladet.

I själva verket är det en fartfylld föreställning på dryga timmen där sirener och cykloper samt andra figurer såsom Kirke ställer till det för den modige Odysseus och hans sällskap. Det är strid på kniven allt som oftast och med dräkter som hämtade ur en Mad Max-film och dito musik framstår dessa prekära situationerna som höjdpunkterna. Sirenernas lockande sång är medryckande och Kirkes förvandling av besättningen till en kör av nöffande grisar får publiken att skratta.

Koreografin förstärker historien men förloras ibland då tekniken tar över i form av bärbara strålkastare eller blåsmaskiner… det blir rätt och slätt lite för mycket av det goda. Kanske är det därför som Homeros stränga nuna då och då dyker upp på scenen, som för att be om lite sans. Nja, det är nog snarare så att han vänder sig till Odysseus för att ge honom råd och riktning på färden. Och det kan han ju behöva!

Vad är det egentligen som gör en människa till en hjälte? Vagnerová ger berättelsen en modern och spektakulär inramning där kompositören Tomas Vychytils arrangemang av musik och ljudeffekter samspelar. Det är nog så spännande men däremot är stunderna då koreografin blir hudnära och avslöjande få. Gestaltningen av Odysseus känsloliv når inte riktigt ända fram eller rättare sagt så når det inte bortom hjältedåden. Svaret på frågan om vad som gör någon till hjälte väntar fortfarande på svar!

När Ithakas konung äntrar den stora scenen på Idun är han den store krigshjälten som slåss för sitt liv på en plats långt borta från hemmet. Men när historien fortsätter är det den tappre hemvändaren som länge har varit borta från den väntande familjen, hustrun Penelope och sonen Telemacho som har huvudrollen. De antika berättelserna från Iliaden och Odyssén är inte helt obekanta för oss men i Norrdans föreställning ”Odysseus”, med koreografi av tjeckiska Lenka Vagnerovás, står emellertid inte de yttre händelserna i historien i centrum utan istället hans egenskaper och karaktärsdrag som människa. Åtminstone om man ska tro programbladet.

I själva verket är det en fartfylld föreställning på dryga timmen där sirener och cykloper samt andra figurer såsom Kirke ställer till det för den modige Odysseus och hans sällskap. Det är strid på kniven allt som oftast och med dräkter som hämtade ur en Mad Max-film och dito musik framstår dessa prekära situationerna som höjdpunkterna. Sirenernas lockande sång är medryckande och Kirkes förvandling av besättningen till en kör av nöffande grisar får publiken att skratta.

Koreografin förstärker historien men förloras ibland då tekniken tar över i form av bärbara strålkastare eller blåsmaskiner… det blir rätt och slätt lite för mycket av det goda. Kanske är det därför som Homeros stränga nuna då och då dyker upp på scenen, som för att be om lite sans. Nja, det är nog snarare så att han vänder sig till Odysseus för att ge honom råd och riktning på färden. Och det kan han ju behöva!

Vad är det egentligen som gör en människa till en hjälte? Vagnerová ger berättelsen en modern co h spektakulär inramning där kompositören Tomas Vychytils arrangemang av musik och ljudeffekter samspelar. Det är nog så spännande men däremot är stunderna då koreografin blir hudnära och avslöjande få. Gestaltningen av Odysseus känsloliv når inte riktigt ända fram eller rättare sagt så når det inte bortom hjältedåden. Svaret på frågan om vad som gör någon till hjälte väntar fortfarande på svar!

Recension publicerad i Folkbladet 2018-03-27

Sida 1 av 32

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén