Kategori: kritik Sida 1 av 10

Modigt, storslaget och spektakulärt

Året börjar lida mot sitt slut och jag tänker tillbaka på vad jag minns av 2019 års kulturbegivenheter. Det är emellertid med andan i halsen och kalla kårar längs ryggraden efter att just ha sett Profilteaterns och Västerbottensteaterns ”Tillbaka innan midnatt” som även får de svårskrämda att hoppa till i bänkraderna. Jag kan emellertid konstatera att man blir rejält upplivad av en god och välspelad portion skräckteater!

Att det spelas och inte minst skrivs mycket bra teater i Umeå är inte någon överdrift. Jag tänker framför allt på två föreställningar som berörde mig starkt under året. Först Tantteaterns ”Brevet och Barbara”, en enmansföreställning med Kajsa Reicke som framförde en monolog skriven av henne själv om den frånvarande pappan blandad med sånger av den franska artisten Monique Serf, som under sin livstid var mer känd under artistnamnet Barbara. Starkt och skört på en och samma gång!

Därefter vill jag lyfta Ögonblicksteaterns ”Bastuklubben” vars färgglada vagn synts lite här och var i Umeå med omnejd. Dramatikern Johanna Salander, både manusförfattare och regissör, skapar en fin dialog och stämning mellan de tre bastande skådespelarna Sara Gallardo, Anna Söderling och Mia Westin.  Deras fina tolkningar av känslor som både hettar till och kyls ner resulterade i en pjäs om kärlek och respekt spelad med samma ingredienser.

Inför föreställningen ”Nordlicht” beskrevs det tyska danskompaniet Ballet Chemnitzs treaktare som höstens scenupplevelse och det visade sig stämma. Tre olika koreografier, samtliga med hög energinivå, dramatik och överraskande skiften mellan den klassiska baletten och fridansen gjorde föreställningen till något utöver det vanliga och till det bästa i dansväg på länge i Umeå.

Det har varit ett färgstarkt år på Bildmuseet och jag tänker då på den pågående utställningen ”Tungan på ordet” med en av Sveriges främsta bildkonstnärer Ann Edholm. De abstrakta målningarna i stort format ger en konstupplevelse av sällan skådat slag. Färg och form i kubik. Precis som Carl Johan De Geers sommarutställning ”Den stora missuppfattningen” som visade hans mångåriga arbete med textilmönster. Storslagen presentation med återblickar och en aning nostalgi!

Men det absolut största under 2019 var ändock Camilla Akrakas puma ”Listen” som invigdes i början av november vilket ledde till stor uppmärksamhet nationellt. Modigt, storslaget och spektakulärt! För nog har metoo-debatten haft fortsatt verkan under året inte minst genom Matilda Gustavsson mycket skickliga genomlysning av fallet Arnault i ”Klubben” men också i Sara Danius eftermäle.

Personligen ser jag fram emot att under jullovet ägna mig åt Olga Tokarczuks romaner och då det nya decenniet anländer så väntar tre höjdare under våren; Mozarts Don Giovanni på Norrlandsoperan, Mark Frygell på Västerbottens museum och sista men inte minst den amerikanska konstnären Faith Ringgold på Bildmuseet!

Årskrönika publicerad i Folkbladet 2019-12-28

Värmande i oktoberkylan

Bastun, denna laddade mötesplats, där kroppen tas om hand på bästa sätt i värmen och ångan. Att svettas ut och rensa kroppen ser många som en återkommande ritual men bastun förknippas också med det där sällskapet som skvallrar, pratar ihop sig fattar beslut utanför de officiella mötesrummen. Kanske är det så att den där kroppsliga reningen, i bara mässingen, blottar mer än vi anar av våra inre.

Det är höstkyligt när vi bänkar oss framför den färgglada bastuvagnen som denna premiärkväll står uppställd utanför Väven vid Rådhusparken i Umeå. Ögonblicksteaterns föreställning ”Bastuklubben” väntar och det är som alltid lite nervositet i luften. Filtar och sittunderlag liksom varm dryck delas ut och vi blickar in i en tom bastu med lavar och begynnande imma på fönstret ut mot publiken. Stadslivet runt omkring bleknar bort och spelet kan börja.

Tre kvinnor, i olika åldrar och lägen i livet, möts i bastun. De känner varandra och de lär känna varandra under pjäsens gång i de återkommande sittningarna i bastun som avlöser varandra. Det är svettigt, naket och känslosamt. Värmen sprider sig liksom röken från bastuvagnen ut över publiken och när kylan trots filten börjar krypa in i kroppen så gör det inget. Intimiteten förstärks dessutom av scenografin med den fina bastuvagnen med tillhörande neonskylt – det är enkelt och smart löst av scenografen och arkitekten Sara Zetterlund.

Bastuklubben är riktigt bra teater framför allt på grund av dialogen. De välskrivna replikerna faller sig naturliga och får samtalet att kännas bekvämt trots det inte sällan obekväma innehållet; klimakteriet, barnlängtan, bröstcancer, sex och så vidare.

Dramatikern Johanna Salander lyckas fullt ut, både som manusförfattare och regissör, och skådespelarna Sara Gallardo, Anna Söderling och Mia Westin gör en fin tolkning där känslorna både hettar till och kyls ner och samspelet mellan de tre lämnar inget att önska. Den timmeslånga pjäsen ger publiken både närhet till tre livsberättelser och förståelse för hur vänskap skapas och bibehålls. Det handlar rätt och slätt om kärlek och respekt.

Recension publicerad i Folkbladet 2019-10-14

Barnprogrammen var bättre förr

Tyngd av världens alla just nu pågående sorger och bedrövelser drabbas jag av en svår förkylning och hamnar i sängläge med hög feber. Greta kämpar på andra sidan Atlanten, Sölvesborg driver en pikant konstpolitik och brexit böljar fram och tillbaka likt en tidvattenvåg. Det finns mycket man kan få feberyra av och en hel del att skriva krönika om. koncentrationsförmågan är dock ur funktion och jag hamnar slutligen i SVTs darknet eller Öppet arkiv som det ju heter.

Letar mig fram bland barnprogrammen och ser några minuter här och där. Albert och Herbert var bättre förr, Fem myror håller än, Beppes Godnattstund känns kanske lite väl intim men så finner jag Robert Broberg och jag stannar kvar i The Pling & Plong Show! Minns jag detta? Eller känns det bara allmänt bekant? Det är något med kläderna, stämningen och så klart huvudpersonen själv som får klockor att ringa!

Ett gäng barn som är ute och cyklar hör sång från ett hus vid vägen och svänger av för att kolla vad som händer. Det är limpsadlar och höga styren och några barn skjutsar andra på pakethållaren. Pojkar och flickor i blandade åldrar, ett ganska osannolikt gäng egentligen! Inte kan de väl ana att det är Mysik & hållisång från Lattjobolaget Pling & Plong de kommer att få uppleva. 

Ja, ni ser ordlekarna och språkvändningarna som ju var Brobergs signum. Med barnen samlade runt sig på farstubron drar han igång musicerandet och känslan av att han improviserar är förmodligen en illusion men finns där under alla de långa sångnumren som utgör den större delen av programmet. Spöket Slamra von Hamra skrämmer och kartongroboten Robbot försöker hjälpa barnen. Det är enkelt, hemgjort, oredigerat och lite omständligt. Barnen är kladdiga runt munnen och har stripigt hår. Robban ser ut som om han nyss har vaknat. De sjunger så att det står härliga till i alla möjliga tonarter. Det är som lite på trekvarten alltihop!

Jag funderar över vår tids välputsade barnprogram med överproducerad skönsång och stjärnstoffsanimationer i pastellfärger, hurtighet och överdrivna leenden allt i ett högt tempo. Vågar jag säga att det är dåligt? Eller att det var bättre förr? Jag nöjer mig med frågan om hur det påverkar barnen? Och drar parallellen till oss vuxna och våra ständigt pågående identitetsskapande aktiviteter i sociala medier där fläckfritt och politiskt korrekt är koden.

Finputs och fernissa för hela slanten. Jag säger som Robbot: Nu går jag in i min garderob och glömmer mig!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-09-24

Sida 1 av 10

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén