Kategori: kritik Sida 1 av 9

Ett dockhem 2: En rapp och rolig uppföljare

När Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” får en uppföljare eller kanske snarare en fortsättning heter dramatikern Lucas Hnath och till titeln lägger han en tvåa och historien förlägger han femton år fram i tiden. Ja, inte från idag utan från den stunden Nora lämnade sin make Torvald, barnen och hembiträdet Anne Marie och gick ut genom dörren. En händelse som liksom scenens dörr står i fokus genom Hnaths stycke.

Det är Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern som är på turné med idel namnkunniga skådespelare. Helena Bergström spelar Nora med stor passion något som Philip Zandéns betydligt mer återhållsamme Torvald med enkelhet balanserar. Molly Nutley gör dottern Emmy till en egensinnig karaktär vars likheter med modern uttrycks som olikheter. Tyvärr har ensemblen denna kväll meddelat sjukdom för Marie Göranzon och hastigt inhoppade Gunilla Röör som barnjungfrun Anne Marie gör sitt bästa med manuskriptpärmen i famnen.

Äktenskapets betydelse, valet att lämna eller plikten att inte göra det. Kvinnors roll, möjligheten till frihet eller längtan efter relationens ramar. Den röda tråden, färgad av det sena 1800-talets kvinnoroll, från Ibsens ”Ett dockhem” följer med, men fler lager adderas såsom svek, sorg, ansvar, självförverkligande, hämnd och uppgörelse. Det må vara lätt att gå ut genom dörren men med detta följer komplikationer som gör det betydligt svårare att gå tillbaka in genom samma dörr.

Dialogen är rapp, i den inledande scenen med den återvändande Nora och Ann Marie alltför snabb… kan det bero på Röörs innantilläsning eller Noras agiterande? Jag trängtar efter andrum vilket också inträder då Torvald gör entré. Tempot går ner vi kan luta oss tillbaka. Det är ett hyggligt skådespel med bitvis publikfriande partier som lockar till skrattsalvor och med anakronismer som leder oss vilse i tiden. Eller snarare leder de oss rätt in i vår egen individualistiska tid och vår frihet att kunna välja vilka vi vill vara. Nora går avslutningsvis ut genom dörren igen – om än mindre rakryggad än femton år tidigare.

Publicerad i Folkbladet 2019-05-22

Skiljetecken

Det pulserar av värme i Tantteaterns lokaler på Ö Kyrkogatan i Umeå och doften av te slår emot besökaren när man kliver in genom dörren. Att lämna den smällkalla och snögnistrande kvällen utanför är inget problem. Samtal och skratt, fladdrande ljuslågor och en närhet mellan skådespelare och publik som får luften att tätna ju närmare klockslaget för premiären man kommer. En stämning som sällan uppnås i någon av stadens andra teaterlokaler.

Pjäsen inleds med meningen ”jag älskar dig” och de två skådespelarna Kajsa Reicke och Greger Ottosson möts i en kort dialog, en påskyndad tidsresa, som avslutas med det drabbande ”jag vill skiljas”. Skilsmässa, att dela på varandra, att bryta upp en gemensam historia och allt det som hör till är förmodligen en process vi alla har varit med om eller varit i närheten av. Stycket ”Skiljetecken – en skilsmässa för sex röster” visar detta förlopp med en finstämd och bitvis brutal gestaltning.

Smärta och ensamhet, ilska och frustration, kärlek och hat. Det går många stråk genom en skilsmässa och just denna mångfald av känsloyttringar lyckas pjäsen fånga genom sin fragmentariska men ändå väl sammanhållna form. Dialog, monolog, musik, sång blandas och de sex röster som nämns i titeln tycks i slutänden vara flera eller var det bara två? Reicke och Ottosson, som tillsammans såväl har skrivit som regisserat ”Skiljetecken”, balanserar aldrig på pekoralens brant. Det är rättframt och ärligt.

Scenografin är enkel men effektiv. Två pallar och en kudde. Pallarna kan användas både som vapen och sköldar medan kudden kan nyttjas i dragkampen, i grälet. Det lilla scenutrymmet används väl och skilsmässans känslostormar kläs som tidigare nämnts inte bara i ord utan också i musikalisk dräkt, inte sällan i moll. Med sitt munspel sätter Ottosson en bluesartad stämning som följer med genom pjäsen även om instrumentet byts ut mot såväl gitarr som dragspel.

Så kommer barnet in i bilden och smärtan tilltar. När de två vuxna människornas avbrutna relation så hårt drabbar den tredje lilla och försvarslösa människan gör det ont. Uppläsningen av ett torftigt domstolsbeslut i en vårdnadstvist drabbar men ger pjäsen fler dimensioner. Ilskan över vardagsdetaljer, frustrationen över vem som gör vad hemma eller dragkampen om kudden känns fjuttiga. Reicke och Ottosson väjer inte för detta. De kliver rakt in i skilsmässans epicentrum utan att peka ut någon skyldig och de gör det med bravur.

 

 

 

 

Passion på NO

Kärleken och förälskelsen… detta eviga tema med så många möjliga genvägar och senvägar, återvändsgränder och hinder. Det går knappast att bli överraskad av ett romantiskt stycke när man har levt ett tag. Allt är prövat, allt är gjort och vi kan ganska snart ana hur historien ska sluta; evigt och lyckligt eller i dess motsatser. När Norrlandsoperan tillsammans med Smålands Musik & Teater sätter upp Stephen Sondheims ”Passion” så kan jag inte låta bli att tänka att den första scenen är ett perfekt avslut. Det brinner och hettar kring Clara, Mari Lekberg Fossum, och Giorgio, Patrik Martinsson, de älskar och allt tycks vara utan komplikationer, här och nu men också i evigheten. Båda dessutom skickliga och övertygande i sina roller.

Sondheims musikal ”Passion” som första gången sattes upp på Broadway 1994, bygger på en film av Ettore Scola ”Passione d’Amore” som i sin tur hämtat berättelsen från romanen ”Fosca” från slutet av 1800-talet. Och det är just i detta sekel som handlingen utspelar sig i ett Italien som håller på att enas. Sondheim har komponerat och skrivit sångtexterna medan James Lapine står bakom librettot. Det är rätt och slätt precis det som programbladets titelsida anger ”en broadwaymusikal” där musik, sång och talade stycken integreras till en helhet som dramaturgiskt böljar mellan det lågmälda och expressiva. Vi känner igen oss från andra musikaler.

Men det är något med denna berättelse som skaver. Den inledande ömsesidiga och heta kärleksförklaringen störs av meddelandet att Giorgio måste inställa sig hos sitt regemente inom kort och väl där bekantar han sig med Fosca, en kvinna vars isolerade liv dittills bestämts av hennes mentala hälsa – en hysterika och släkting till en officersbekant. Deras intressen flätas allt mer samman och kärlekens vindlande vägar är ett faktum. Fosca, utmärkt spelad av Annica Edstam, blir den där karaktären som skänker berättelsen komplexitet. Vad är den sanna kärleken värd? Hur mycket är du beredd att offra?

Det är en habil produktion där den skickliga officersgruppen skapar stadga och lekfullhet i föreställningen. Men det lyfter inte riktigt. Är det avsaknaden av något känt sångnummer eller är det att musikalformen inte riktigt förmår skapa den spänning som berättelsen och karaktärerna kräver?

Sida 1 av 9

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén