Kategori: konst Sida 1 av 6

En puma bland lejonen

Jag tänker på alla de där lejonen som följer oss genom historien. Från lejonportarna i Mykene till lejonen som flankerar Karl XIIIs staty i Kungsträdgården och vidare till Rubens dramatiska målningar med lejon som snarare spelar huvudrollen än birollen i motiven. Det är ett mäktigt djur, hanens imponerande man, honornas flockar och självfallet den spektakulära jakten på bytesdjur i savannens dallrande hetta.

Att lejonet, vars utbredning var vida större för inte så många sekel sedan, var ett kattdjur som fanns i människors närhet har förmodligen bidragit till dess ständiga uppdykande i konsthistorien. Det starka lejonet ofta liggande i vaksam ställning alternativt sittande med tydliga muskler och med en uppenbar beredskap att attackera. De dyker upp runt portar som entréväktare eller runt statyer för att såväl vakta som imponera. Lejonet som maktsymbol går inte att förneka och inte sällan har djuret ingått i diktatorers privata zoo.

Vi är så vana vid att se alla dessa lejon i den offentliga konsten att vi inte reflekterar över dem. De tillhör vår kulturhistoria liksom vår symbolvärld där styrka, tapperhet, mod och inte minst ädelhet uttrycks genom lejonet. I kristendomen har vi Daniel i lejongropen från Gamla testamentet där den dödsdömde huvudpersonen överlever tiden i lejonkulan med guds hjälp: ”Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada.” Och vidare benämns Messias inte sällan som Lejonet av Juda vilket också kan vara en anledning till att nationer har använt lejonet som symbol på flaggor och liknande.

Men så plötsligt händer det! Det smyger sig in ett annat kattdjur i leken; ett bergslejon eller rättare sagt en puma. När det härom veckan avslöjades att konstnären Camilla Akrakas skulptur ”Listen” blir det konstverk som har valts ut av Umeå kommuns urvalsgrupp för att vara det ”tidsdokument tillägnat dem som tillsammans bröt tystnaden” genom #metoo

så var vi många som förtjust utropade hurra som möjligen överröstade den vrålande puman. För det här är inget stillasittande eller ens ett vaksamt vilande kattdjur. Nej, det här är en kattkropp som flexar alla muskler samtidigt ­– på väg att anfalla. Fanns det egentligen en bättre tidpunkt än denna att släppa nyheten?

När metoo-rörelsen på nytt höjer pulsen, inte minst med ännu en av nationens högburna kulturinstitutioner i fokus, så träffar Umeå helt rätt i valet att manifestera de senaste årens strävan genom ett offentligt konstverk, ett minnesmärke eller kanske snarare ett påminnelsemärke över det arbete och den kamp som måste fortsätta i rörelsens anda.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-04-02

https://www.folkbladet.nu/plus/2436117/sten-en-puma-bland-lejonen

Jag stickar alltså är jag…

En krönika publicerad i Folkbladet 21 februari

Jag har blivit besatt. Det började med en förkylning som satte stopp för alla aktiviteter utomhus eller i träningslokalen och detta ledde till överskottsenergi som tog sig uttryck i rensning och sortering av hemmets mer mörka vrår. Klädskåpen och garderoberna tedde sig plötsligt luftiga och rymliga och när ljuset nådde de inre hörnen så dök de upp. De ofärdiga äventyren. En ärm och ett bakstycke, en vänstervante, en härva lovikkagarn och så vidare. Allt stickat sisådär till hälften och sedan gömt i väntan. I väntan på vad då?

Men det vet jag nu… undanstoppade för att plockas fram just i februari detta nådens år 2018 då den stora sticklusten anlände. Fram åkte alla glömda sorger och dåliga samveten. Mönster placerades i plastfickor, garn sorterades efter kvalité och stickor fick en ny burk. De utfrusna projekten kom in i stugvärmen. Utrensningarna kom av sig och nu sitter jag bekvämt i en fåtölj och räknar aviga och räta. Koftan som jag blev så trött på känns jättekul och högervanten som saknades tog en OS-helg att göra klar. Det går helt enkelt som en dans!

Lite sugen blir man ändock på att spana utanför fåtöljens behagliga lugn och jag kan då säga att just detta med det behagliga lugnet är en av trenderna inom stickningen just nu. Att sticka bort stressen, att utöva mindfulness medan stickorna gör jobbet eller låta det gå sakta, så kallad ”slow knitting”. Jag måste erkänna att det ligger något i det där. Istället för att fippla med mobilen dagarna i ända så koncentrerar jag mig på att räkna och följa mönstret vilket kräver vakenhet samtidigt som jag kan låta allting annat försvinna. Å andra sidan kan jag känna en viss stress av att jag ljuger­­­­­ för resten av familjen om min svåra förkylning bara för att få stanna hemma och sticka. Men den stressen är snabbt övergående!

Nu har jag ju inte lagt undan dator och mobil helt och hållet. Jag måste ju hålla koll på alla bloggar, nätbutiker och poddar som rör mitt nya intresse. Tillbehör i glada färger, stickor i allt från plats till ekologisk bambu, dyra etuier med ”alltmanbehöver” och så garn, garn, garn. Mohair, alpacka, angora, svensk ull…. Emellertid måste jag här vara försiktig och upprepa mantrat inte köpa, inte köpa. I maniskt tillstånd är det lätt att saker går över styr som igår när jag kom på mig själv med att i en nätbokhandel klicka mig fram till en bok om uppfödning av angorakaniner. Då var det dags att vända tillbaka till fåtöljen och greppa stickorna.

 

 

 

Gå och se John Akomfrah’s Vertigo Sea på Bildmuseet i Umeå

DSC_0012

Här på Konsten.net finns mer att läsa om videoinstallationen!

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén