Kategori: stad Sida 1 av 11

Drömmen om det kreativa kafélivet

Jag önskar att jag tillhörde dem som kan arbeta på kafé! Dricka kaffe, läsa tjock bok, anteckna i ett litet svart vaxdukshäfte och se ut över gatan utanför eller bara tomt blicka in i kafélivet som försiggår runt ikring en när man egentligen har tankarna någon annanstans. Porslinsskrammel, bakgrundsprat och dämpad belysning silad genom en dammig högrest palm i kruka på golvet. Jag blundar och hamnar mitt i det man skulle kunna kalla för kafémytologin medan jag egentligen sitter vid ett skrivbord hemma med dörren stängd och ett glas vatten vid sidan om datorn.

Sartre och Beauvoir var stammisar på Café de Flore i Paris och på Markusplatsen i Venedig öppnade Café Florian redan på 1720-talet och är sedan dess ökänt med namnkunniga gäster som Goethe, Proust och Dickens. I Wien spelade kaféerna en viktig roll kring sekelskiftet 18-1900 och det lär ha funnits drygt 600 i den då kejserliga huvudstaden. Och det är väl här min syn på kaféarbete skär sig med det förgångnas. Jag ser mig sitta försjunken i arbetsro medan historien berättar om livfulla samtal och hätska debatter som försiggick på kaféerna. Intellektuella diskussioner där politiska och konstnärliga spörsmål stod i fokus mellan personer med olika intressen och professioner – förmodligen mer högljudda och sammandrabbande än tystlåtna och försonliga. Vi ska inte heller glömma bort att kaféerna var männens värld tills en bit in på det förra seklet.

Ändock verkar det som om kaféerna idag lockar till annat än bara kaffedrickande. Trådlöst och elkontakter skapar en arbetsmiljö som är långt från historiens kafékultur men dock står någon form av arbete i fokus och har man inte samtalspartnern på plats så kanske utbytet sker på nätet. En eftermiddag bestämmer jag mig för att pröva och tar med mig halva skrivbordet i ryggsäcken och radar upp innehållet på ett alldeles för litet och dessutom runt bord. Beställer sedan kaffe med något italienskt namn och en större bulle. Mitt samvete säger att om jag nu ska sitta här ett tag så måste jag betala för mig men jag inser snart att jag måste ta ytterligare ett bord i besittning för att få plats. Sedan kommer ett skrikande barn in, en man i närheten bestämmer sig för att prata högt i mobilen, nätuppkopplingen strular, kaffeblandningen smakar mest varm mjölk, bullen är kladdig och tangenterna blir därefter. Jag stirrar tomt framför mig innan jag går tillbaka till jobbet och låtsas som om ingenting har hänt.

Krönika publicerad i Folkbladet 2020-01-29

Var finns hipsterkvinnan?

Det händer då och då att ordet ”hipster” dyker upp i samtalet och inte sällan med hänvisning till skäggig och tatuerad man med lådcykel och surdegskultur på köksbänken. Efter ett besök vid en av stadens bardiskar där cocktailskakande bartenders snodde hela föreställningen så har hipstern hemsökt mig likt ett samtidens spöke. Var kommer han ifrån?

Att kategorisera folk och fä har vi förmodligen alltid gjort. Med tonårstiden ungefär lika med 80-talet så var uppdelningen syntare och hårdrockare enkel. Några punkare syntes aldrig till på min gata. Sedan dök yuppien upp – young urban professional – i en snygg sportbil med bakåtslick och rolexklocka inte sällan med finansmarknaden som lek- och arbetsplats. Ekonomiprogrammet på gymnasiet blomstrade! Ungefär samtidigt kom vi födda på 70-talet att samlas ihop i generation x och beskrivas som den ironiska generationen.

Hipstern verkar dock inte ha ironi som sitt främsta kännetecken. Snarare förefaller det vara en ganska allvarlig typ med kreativa och kulturella intressen och en trendmedvetenhet som omsätts genom ett ständigt tillägnande av det nya om än inte alltid genom konsumtion utan också genom distanserat betraktande. Nog är hipstern ett urbant fenomen även om lockelsen till ett mer hållbart och nerväxlat liv på landet är närvarande. Men risken finns ju att man då hamnar utanför trendstråken och second-hand affärerna för vinylskivor.

 Jag skulle också vilja påstå att hipstern är en finsmakare som odlar individualiteten genom nördiga intressen, inte bara i surdeg utan också i andra mer skumma fenomen som naturviner och hyperlokala råvaror. Han söker sig fram till bardiskar där menyn ständigt är i förändring, där ölet säljs i små upplagor och cocktailens komposition baseras på beställarens personlighet eller dagsform. Aldrig en stor stark om den vid inmundigandet kan ses som en protest; en uppvisning av hipsterns motsägelsefulla identitetsskapande konsumtionsvanor.

Var finns hipsterkvinnan undrar jag där vid bardisken? Hon syns inte till någonstans. Är hon hemma med barnen?  Ser vi tillbaka i historien så har bohemen, dandyn, flanören seglat förbi som framför allt manliga typer placerade i stadens geografi och beroende av relationen till densamma. Observatörer och posörer om vartannat men också pådrivande i stadens förändring. Jag bidar min tid och ser hipsterifieringen av staden välla fram likt doften från ett mikrobryggeri. Eller är jag ironisk nu?

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-02-26

Vintercyklingens alternativ är nog så bra

Jag cyklar och cyklar hela vintern tills en dag i februari då jag bara inte orkar längre. Tungt före och svettigt värre med samtidig iskyla i luften. Jag lägger ner och tar bussen istället. Lyssnar på ljudbok eller tittar ut genom fönstret, tjuvlyssnar på andras samtal eller tänker på ingenting. Det är ganska behagligt och inte minst nyttigt!

Det talas mycket om vintercykling just nu, dess fördelar och hinder. Folkhälsan ställs mot bilen, trafiksäkerhet mot snövallar i monumental storlek. Jag säger ingenting om detta mer än ett personligt konstaterande: att cykla på vintern är en kamp mot väder och vind oavsett god snöröjning eller ej. Det är rätt och slätt skitjobbigt och helt utan glamour. Det är snorig näsa, istappar både här och där, ständigt svåra klädval och segt med dubbdäck.  Jag ser prioriteringplaner för snöröjning och idéer om cykelgarage som lockar till cykellust men när jag samtidigt sneglar på termometern och den visar minus femton så tänker jag tack, men nej tack.

Det är då jag förvandlas till en kollektiv människa som måste samspela med andra i väntan på bussen, i kön upp på bussen, i att samsas om utrymmet och i slutändan att ta mig av bussen. Jag blir den där sociala varelsen som både irriterar mig på mina medmänniskor och älskar dem för småsaker. Den hjälpande handen vid rätt tillfälle på morgonbussen kan få inflytande över hela min dag. Eller den ilska kommentaren i trängseln kan likaså påverka humöret för flera timmar.

Motion på recept verkar vara ett fungerande fenomen men kanske också en daglig dos av ”samspel i trängsel” skulle vara bra för medmänsklighet och solidaritet. Kanske några riktlinjer bör läggas till, istället för förhöjd puls i femton minuter så kan vi påtala vikten av vänlighet under hela resan och istället för styrketräning kan vi förespråka övningar i artighet och hänsyn vid på- och avstigning. Åtminstone tre leenden bör avfyras till medresenär under resans gång!

Men så återvänder ljuset och asfalten börjar bitvis framträda tillsammans med stora vattensamlingar på cykelvägarna. Temperaturen känns behaglig och tjocka överdragsbyxor är inte längre nödvändigt. En dag kliver man ut och det där med vintercykling känns överspelat. Kampen mot elementen har liksom kommit av sig och dubbdäcken är utbytta mot snabbdäck. Det som har varit är glömt – vintercyklingens elände såväl som bussresandets nöje. Och jag tänker att det där med vårcykling är nog det bästa av allt… varför pratar vi så lite om detta fenomen?

Krönika publicerad i Folkbladet 2018-04-04

Sida 1 av 11

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén