Kategori: stad Sida 3 av 11

Sofiehemsdammen och villan som försvann…

Sofiehemsdammen

Sofiehemsdammen eller Disponentdammen? Här låg för inte så länge sedan en disponentvilla, enligt vittnesmål ganska enkel. Men hursomhelst fullkomligt raderad idag då cykelvägar och Kolbäcksbron har omdanat platsen rejält – men dammen den finns kvar.

Tystnadens ljud

Missade helgens MADE-festival eftersom jag just var hemkommen från en resa ett stenkast österut och så full av intryck att jag inte förmådde ta in mer. Lugn och ro var helgens medicin men jag kunde ändå inte riktigt hålla mig borta från bruset i sociala medier om begivenheterna på Norrlandsoperan.

Vad som framför allt fångade mitt intresse var den tysta timmen i baren, ”Club Silence”. Reaktionerna från de som varit där var inte häpnadsväckande eller överraskande på något sätt – obehaget och ovanan inledningsvis, det behagliga lugnet allt eftersom tiden led mot sitt slut. Jag tänker på tysta leken när man som liten till sist upptrissad av frustration och fnitter inte klarade av den minsta ögonkontakt för då sprack hela bubblan av prat och skratt. Vad händer med oss och vår relation till andra i ett trångt barutrymme när vi tvingas vara knäpptysta. Kan vi se varandra i ögonen? Slutar vi kommunicera? Dricker vi mer? Ja, frågorna är många men vittnar om att tystnad uppenbarligen är ett intressant fenomen i vår samtid där vi är så besatta av ljud av olika slag.

Det hände sig att jag några dagar tidigare hade lyssnat till ett intressant föredrag om ett arkiv som håller på att upprättas i Istanbul där ljud tillhörande stadens olika delar samlas och förvaltas. Bosporens båtmotorer, gatuhandlarnas försök att överrösta varandra, böneutroparnas klargöranden och taxibilarnas tutningar var sådant som ansågs vara typiska ljud men också till viss del utrotningshotade i dagens Istanbul. Tystnad var ingenting som diskuterades utan här handlade det snarare om att rädda och bevara ett ljudlandskap som ansågs värdefullt.

Kolbäcksbron

Det fick mig att tänka på ljudminnen som ibland slår mot en och hur dessa kontinuerligt upprättas utan att vi är medvetna om det – kopplade till platser, personer och känslor. Jag upplever ofta att vi talar om ljud som något problematiskt. Det må vara buller, oväsen, oljud som alla inbegriper att det rör sig om en störning av något slag. Sällan talar vi, som i fallet med Istanbul, om att ljuden också är en del av vår relation till en plats även om det är högröstat eller skramligt. Sällan ser vi heller naturen som skränig trots att den är högljudd. Fågelsång, vindens brus eller vågornas kluckande ses ofta som så positiva att de likställs med tystnad.

Men är tystnad verkligen något att eftersträva? För när tystnaden är kompakt så är den ju ganska obehaglig, kryper liksom in i kroppen och själen. Ja, den är så otäck att den nästan hörs!

Idag läser jag…

… om Umeå i senaste numret av Arkitektur (2014:8).ark-8-omslag-800pix

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén