Kategori: litteratur Sida 1 av 4

Tänd ett ljus för de som saknas

Jag minns när Elvis dog. Det var en sommareftermiddag 1977 och jag cyklade förbi kiosken med löpsedlarna från Kvällsposten och Expressen. Där stod det att kungen var död. Elvis Presley var knappast min idol. Men han var pappas och jag cyklade hem med andan i halsen. Pappa reagerade med att säga att han skulle sörja en vecka och satte på sig en svart slips. Jag har alltid tänkt att han gjorde det med en glimt i ögat och att den svarta slipsen bara hängde med den där eftermiddagen.

Nu förstår jag bättre. Elvis var inte bara en idol i fjärran. När jag bläddrar genom pappas välbevarade samling av singlar och ser hur han har satt sitt namn på varje omslag och samtidigt ser fotona av honom från tidiga tonår så anar jag något annat, en relation som är inte bara dyrkande utan också formerande.

Jag tänker på detta efter att det nu har gått en tid sedan notisen om Sara Danius bortgång kom och eftermälet med många fina texter om hennes insatser, kunskaper och inte minst mod har spridits. Sorgen, sörjandet, bedrövelsen hänger kvar och jag inser hur en människa genom sitt agerande, sin ryggrad och inte minst genom sina ståndpunkter kan komma nära. Jag ville ha kvar Sara, behövde Sara och gråter inombords. Och ändå hade jag henne aldrig närmare än genom radion, teven eller via hennes texter.

Det har skrivits så många böcker om sorg, avsked och död. Joan Didion skrev den dagboksliknande ”Ett år av magiskt tänkande” om förlusten av sin man och dotter och jag tänker att just så är det: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Jag sätter på radion och hör att Sara Danius har gått bort och livet har förändrats på ett ögonblick. Man får ett sms från en vän som skriver att Bodil Malmsten har gått bort och livet som man känner det tar slut.

Jag läste Bodil Malmstens sista dikt ”Det här är hjärtat” som ett förebådande. Texten brände av sorg och döden var så nära. ”Det är som det är/Lev med det/Blott en dag”. Men jag ville ju inte leva med att det inte skulle komma fler klokskaper, finurliga formuleringar och samhällsirritation från henne. Nu läser jag om hennes bloggböcker och de känns fjärran men ändå så nära. Precis som Elvis förmodligen lät i min pappas öron när han spelade upp de gamla raspiga singlarna på stereon hemmavid.

Men jag gör inte som Bodil skriver: ”Så ta ett bloss för moster Lillie/ett halsbloss och ett glas rött/ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.” Istället tänder jag ett ljus till helgen och tänker på Elvis, Sara, Bodil och inte minst min pappa… ni fattas mig.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-10-30

Att ge upp om en bok

För några dagar sedan fattade jag ett beslut som sedan dess har legat som ett mörkt moln över tillvaron. Inte att sluta röka för jag röker inte. Inte sluta äta godis för det vill jag inte. Inte börja motionera för det gör jag då och då. Nej, jag avbröt läsningen av en mycket uppskriven roman efter mindre än hundra sidor för att den var dålig. Dessutom var det andra gången jag avbröt läsningen av samma bok.

Det finns ju skönlitteratur som slår igenom allt mediebrus och inte sällan dyker ju då tanken upp att just den där boken måste jag läsa. Man inser att kön till just denna kommer att vara årslång på biblioteket och ganska snart så är boken både beställd och betald och ligger på nattduksbordet. Kanske kastar man sig över den. Så var fallet vid min första läsning. När jag avbröt efter två korta kapitel så skyllde jag på att jag hade för mycket att göra, var stressad, inte kunde hålla tråden. Jag orkade inte hela tiden bläddra tillbaka till personförteckningen som fanns i början och hur var det nu med just den här historiska perioden. Kungarna, intrigerna, kyrkans män och inte minst damerna som hela tiden bytte mellan smeknamn och officiella namn. Jag la ner. Satte tillbaka boken i bokhyllan långt bort – den där  som finns i sommarstugan.

Så har den stått där med sin klart lysande röda rygg och liksom hånlett mot mig och självfallet hamnade den på nattduksbordet igen. Men nu tänkte jag förbereda mig. Läsa på innan och angripa boken med förkunskaper och rutin. Ett kapitel om dagen för att inte glömma och tappa bort mig. I fem dagar höll jag ut sedan sökte jag efter recensioner på nätet och valde att läsa de mer kritiska… de som ifrågasatte de positiva. Det hjälpte mig inte i läsningen. Jag hoppade över någon dag som plötsligt blev en vecka och varje kväll tittade jag åt ett annat håll än åt den där romanens vars hela omslag nu lös upp rummet.

Tills sist, efter en kvalfull tid, återstod endast att fatta ett beslut. Återgå till rutinerna eller ställa tillbaka boken i hyllan. Snabb huvudräkning ledda fram till att ett kapitel om dagen skulle få boken att vara till halva semestern så det senare alternativet blev resultatet. Och in svävar det mörka molnet; misslyckandet! Lägg här till min ambivalens… jag förespråkar att man direkt ska avbryta läsning av böcker som man inte gillar, varför slösa tid och förstöra läslusten? Men jag har så oerhört svårt att praktisera detsamma utan att må dåligt. Därför har jag nu bestämt mig för att skänka boken till ett antikvariat så att jag slipper se den och påminnas.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-05-08

Sommarens recensionsarbete

imgres

Skriver just nu en recension av Fredric Bedoires drygt tusen sidor omfångsrika ”Den svenska arkitekturens historia” i två delar (Norstedts, 2015) till Historisk Tidskrift. Inga böcker för hängmattan eller ens för resväskan men däremot bra att ha i arbetsbokhyllan. Läst och begrundat innehållet under en tid och nu sitter jag vid datorn. Publiceras senare i höst.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén