Kategori: musik Sida 1 av 4

Tänd ett ljus för de som saknas

Jag minns när Elvis dog. Det var en sommareftermiddag 1977 och jag cyklade förbi kiosken med löpsedlarna från Kvällsposten och Expressen. Där stod det att kungen var död. Elvis Presley var knappast min idol. Men han var pappas och jag cyklade hem med andan i halsen. Pappa reagerade med att säga att han skulle sörja en vecka och satte på sig en svart slips. Jag har alltid tänkt att han gjorde det med en glimt i ögat och att den svarta slipsen bara hängde med den där eftermiddagen.

Nu förstår jag bättre. Elvis var inte bara en idol i fjärran. När jag bläddrar genom pappas välbevarade samling av singlar och ser hur han har satt sitt namn på varje omslag och samtidigt ser fotona av honom från tidiga tonår så anar jag något annat, en relation som är inte bara dyrkande utan också formerande.

Jag tänker på detta efter att det nu har gått en tid sedan notisen om Sara Danius bortgång kom och eftermälet med många fina texter om hennes insatser, kunskaper och inte minst mod har spridits. Sorgen, sörjandet, bedrövelsen hänger kvar och jag inser hur en människa genom sitt agerande, sin ryggrad och inte minst genom sina ståndpunkter kan komma nära. Jag ville ha kvar Sara, behövde Sara och gråter inombords. Och ändå hade jag henne aldrig närmare än genom radion, teven eller via hennes texter.

Det har skrivits så många böcker om sorg, avsked och död. Joan Didion skrev den dagboksliknande ”Ett år av magiskt tänkande” om förlusten av sin man och dotter och jag tänker att just så är det: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Jag sätter på radion och hör att Sara Danius har gått bort och livet har förändrats på ett ögonblick. Man får ett sms från en vän som skriver att Bodil Malmsten har gått bort och livet som man känner det tar slut.

Jag läste Bodil Malmstens sista dikt ”Det här är hjärtat” som ett förebådande. Texten brände av sorg och döden var så nära. ”Det är som det är/Lev med det/Blott en dag”. Men jag ville ju inte leva med att det inte skulle komma fler klokskaper, finurliga formuleringar och samhällsirritation från henne. Nu läser jag om hennes bloggböcker och de känns fjärran men ändå så nära. Precis som Elvis förmodligen lät i min pappas öron när han spelade upp de gamla raspiga singlarna på stereon hemmavid.

Men jag gör inte som Bodil skriver: ”Så ta ett bloss för moster Lillie/ett halsbloss och ett glas rött/ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.” Istället tänder jag ett ljus till helgen och tänker på Elvis, Sara, Bodil och inte minst min pappa… ni fattas mig.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-10-30

Bach skrev aldrig någon opera

Skiljetecken bär inte sällan en betydelse och när uppsättningen ”Vi – en okänd opera av Bach?”  har premiär på Norrlandsoperan så är det frågetecknet i titeln som jag funderar på före liksom efter föreställningen. Vem ska svara? Är det publiken? Eller är det en retorisk fråga? Är det ens en fråga? Förmodligen är orden som titeln består av mer intressanta än just det avslutande skiljetecknet men det är där jag fastnar.

Det är en utmanande föreställning där Bachs verk spelar huvudrollen  men ändå inte. Med ett intermezzo komponerat av far och dotter Jennefelt samt en dito avslutning där Bachs toner integreras blir det en tydlig samtida dissonans i helheten. Det är bitvis förödande vackert och suggestivt men ibland störande och svårfångat under ledning av dirigenten Olof Boman.

”Vi” är ingen traditionell opera med en berättelse, en huvudkaraktär och biroller.  Regissören och koreografen Jon R Skulberg bygger scen efter scen likt ett bildspel där kyliga pastelltoner och minimalistisk scenografi skapar stillbilder som ger ett rumsligt flöde genom verket – tankarna går till Roy Anderssons filmer. Ljussättningen av Kerstin Weimers är väsentlig och skapar stämningar, inte minst i intermezzot där sepiatonen bryter mot den svala vita på ett dramatiskt sätt.

Klara Ek, Melis Jaatinen och Arash Azarbad är sångarna som framträder likt klart lysande stjärnor på scenen och de hade gärna fått ta en större plats i verket. Men det är kören som spelar huvudrollen med fina sånginsatser men framför allt som ett scenografiskt och koreografiskt element där kören blir det där vi:et i verkets titel. De fem dansarna, Risa Kojima, Kenzo Kusuda, Joanna Holewa Chrona, Yared Tilahun Cederlund och Linda Blomqvist tråcklar sig in och ut ur kören och skapar ett rörelsemönster som följer likt en röd tråd genom hela föreställningen

När ridån går upp hänger en genomsynlig gardin kvar likt en dimvägg som så småningom faller. Distansen till publiken etableras och jag är osäker på om det där avståndet krymper under föreställningen. Kören, gruppen av människor på scenen, blir just en folksamling som inte träder fram och skapar initimitet eller ett vi med oss i salongen oavsett det kraftfulla och känslomässigt starka i körens vokala insatser och inte minst i Bachs kompositioner.

Det hela framstår som ett experiment inom scenkonstens gränsöverskridande område och jag inser att frågetecknet mycket väl kan tolkas som en osäkerhetsmarkör. Bach skrev aldrig någon opera – får man då skapa en opera i hans namn? Är det fråga om en opera eller ska vi kalla det för ett koreograferat körverk med solister och vem är i så fall vi?

Recension i Folkbladet 2019-03-15

Brevet och Barbara

Det är den svarta örnen som följer med genom föreställningen ”Barbara och brevet” på Tantteatern. De svarta fjädrarna, fågelsilhuetten och hur den flyger över publiken likt en mörk skugga är en metafor för pappan – den försvunne, efterlängtade och älskade – skapar en genomgripande känsla av saknad. Kajsa Reicke som är ensam på scen, förutom de två musikerna, har skrivit monologen och framför den tillsammans med sånger av den franska artisten Monique Serf, som under sin livstid var mer känd under artistnamnet Barbara.

Om ett långt livs längtan efter pappa…

Det var en gång ett barn som inte hade någon pappa… så fångas publiken som sitter längs väggarna i Tantteaterns lokal på Haga. Det är inte trångt men intimt. Scenografin är enkel men alldeles tillräcklig och föreställningen är kort, knappt en timme, men så fyllda av stora tankar och starka känslor att vi är nöjda. Jag blir allt mer övertygad om det lilla formatets fördelar; om hur de små lokalerna för scenkonst är de platser och rum där publiken och skådespelarna möts på riktigt.

Barbaras sånger tillhör den franska chansontraditionen och flera av dem har översatts till svenska av Rikard Wolff. När jag lyssnar till Reickes tolkningar under föreställningen och hur hennes röst liksom växer och stärks både av de fina texterna men förmodligen också av att premiärnerverna lägger sig så hör jag ibland Wolffs karaktäristiska stämma genom textraderna. ”Om kärleken är evig är livet jävligt kort”…. sjunger Reicke och jag bär dessa rader med mig på vägen hem. Vänder på dem och funderar.

Med på scenen finns Carlos de Rada, som också gjort arrangemangen, och Olov Lindroth som tillsammans skapar en finstämd musikalisk fond där sången tillåts vara i förgrunden. Reicke läser brev efter brev som hon har skrivit till pappan, fiktiv eller verklig, och hennes saknad reflekteras i Barbaras visor. Det är tvära känslokast, stora ord och dramatiska utspel om liv och död, kärlek och hat men mot slutet en frigörelse från den underkastelse som en ständig längtan också är.

Hur kan man lämna ett barn? Frågan hänger kvar i luften och när applåderna lagt sig förefaller publiken inte vilja lämna sina stolar. Det är som om ingen vill sticka hål på den förtätade stämningen i rummet. Ett betyg så bra som något.

Publicerat i Folkbladet 190203

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén