Kategori: scen Sida 1 av 3

Ett dockhem 2: En rapp och rolig uppföljare

När Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” får en uppföljare eller kanske snarare en fortsättning heter dramatikern Lucas Hnath och till titeln lägger han en tvåa och historien förlägger han femton år fram i tiden. Ja, inte från idag utan från den stunden Nora lämnade sin make Torvald, barnen och hembiträdet Anne Marie och gick ut genom dörren. En händelse som liksom scenens dörr står i fokus genom Hnaths stycke.

Det är Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern som är på turné med idel namnkunniga skådespelare. Helena Bergström spelar Nora med stor passion något som Philip Zandéns betydligt mer återhållsamme Torvald med enkelhet balanserar. Molly Nutley gör dottern Emmy till en egensinnig karaktär vars likheter med modern uttrycks som olikheter. Tyvärr har ensemblen denna kväll meddelat sjukdom för Marie Göranzon och hastigt inhoppade Gunilla Röör som barnjungfrun Anne Marie gör sitt bästa med manuskriptpärmen i famnen.

Äktenskapets betydelse, valet att lämna eller plikten att inte göra det. Kvinnors roll, möjligheten till frihet eller längtan efter relationens ramar. Den röda tråden, färgad av det sena 1800-talets kvinnoroll, från Ibsens ”Ett dockhem” följer med, men fler lager adderas såsom svek, sorg, ansvar, självförverkligande, hämnd och uppgörelse. Det må vara lätt att gå ut genom dörren men med detta följer komplikationer som gör det betydligt svårare att gå tillbaka in genom samma dörr.

Dialogen är rapp, i den inledande scenen med den återvändande Nora och Ann Marie alltför snabb… kan det bero på Röörs innantilläsning eller Noras agiterande? Jag trängtar efter andrum vilket också inträder då Torvald gör entré. Tempot går ner vi kan luta oss tillbaka. Det är ett hyggligt skådespel med bitvis publikfriande partier som lockar till skrattsalvor och med anakronismer som leder oss vilse i tiden. Eller snarare leder de oss rätt in i vår egen individualistiska tid och vår frihet att kunna välja vilka vi vill vara. Nora går avslutningsvis ut genom dörren igen – om än mindre rakryggad än femton år tidigare.

Publicerad i Folkbladet 2019-05-22

Bach skrev aldrig någon opera

Skiljetecken bär inte sällan en betydelse och när uppsättningen ”Vi – en okänd opera av Bach?”  har premiär på Norrlandsoperan så är det frågetecknet i titeln som jag funderar på före liksom efter föreställningen. Vem ska svara? Är det publiken? Eller är det en retorisk fråga? Är det ens en fråga? Förmodligen är orden som titeln består av mer intressanta än just det avslutande skiljetecknet men det är där jag fastnar.

Det är en utmanande föreställning där Bachs verk spelar huvudrollen  men ändå inte. Med ett intermezzo komponerat av far och dotter Jennefelt samt en dito avslutning där Bachs toner integreras blir det en tydlig samtida dissonans i helheten. Det är bitvis förödande vackert och suggestivt men ibland störande och svårfångat under ledning av dirigenten Olof Boman.

”Vi” är ingen traditionell opera med en berättelse, en huvudkaraktär och biroller.  Regissören och koreografen Jon R Skulberg bygger scen efter scen likt ett bildspel där kyliga pastelltoner och minimalistisk scenografi skapar stillbilder som ger ett rumsligt flöde genom verket – tankarna går till Roy Anderssons filmer. Ljussättningen av Kerstin Weimers är väsentlig och skapar stämningar, inte minst i intermezzot där sepiatonen bryter mot den svala vita på ett dramatiskt sätt.

Klara Ek, Melis Jaatinen och Arash Azarbad är sångarna som framträder likt klart lysande stjärnor på scenen och de hade gärna fått ta en större plats i verket. Men det är kören som spelar huvudrollen med fina sånginsatser men framför allt som ett scenografiskt och koreografiskt element där kören blir det där vi:et i verkets titel. De fem dansarna, Risa Kojima, Kenzo Kusuda, Joanna Holewa Chrona, Yared Tilahun Cederlund och Linda Blomqvist tråcklar sig in och ut ur kören och skapar ett rörelsemönster som följer likt en röd tråd genom hela föreställningen

När ridån går upp hänger en genomsynlig gardin kvar likt en dimvägg som så småningom faller. Distansen till publiken etableras och jag är osäker på om det där avståndet krymper under föreställningen. Kören, gruppen av människor på scenen, blir just en folksamling som inte träder fram och skapar initimitet eller ett vi med oss i salongen oavsett det kraftfulla och känslomässigt starka i körens vokala insatser och inte minst i Bachs kompositioner.

Det hela framstår som ett experiment inom scenkonstens gränsöverskridande område och jag inser att frågetecknet mycket väl kan tolkas som en osäkerhetsmarkör. Bach skrev aldrig någon opera – får man då skapa en opera i hans namn? Är det fråga om en opera eller ska vi kalla det för ett koreograferat körverk med solister och vem är i så fall vi?

Recension i Folkbladet 2019-03-15

Brevet och Barbara

Det är den svarta örnen som följer med genom föreställningen ”Barbara och brevet” på Tantteatern. De svarta fjädrarna, fågelsilhuetten och hur den flyger över publiken likt en mörk skugga är en metafor för pappan – den försvunne, efterlängtade och älskade – skapar en genomgripande känsla av saknad. Kajsa Reicke som är ensam på scen, förutom de två musikerna, har skrivit monologen och framför den tillsammans med sånger av den franska artisten Monique Serf, som under sin livstid var mer känd under artistnamnet Barbara.

Om ett långt livs längtan efter pappa…

Det var en gång ett barn som inte hade någon pappa… så fångas publiken som sitter längs väggarna i Tantteaterns lokal på Haga. Det är inte trångt men intimt. Scenografin är enkel men alldeles tillräcklig och föreställningen är kort, knappt en timme, men så fyllda av stora tankar och starka känslor att vi är nöjda. Jag blir allt mer övertygad om det lilla formatets fördelar; om hur de små lokalerna för scenkonst är de platser och rum där publiken och skådespelarna möts på riktigt.

Barbaras sånger tillhör den franska chansontraditionen och flera av dem har översatts till svenska av Rikard Wolff. När jag lyssnar till Reickes tolkningar under föreställningen och hur hennes röst liksom växer och stärks både av de fina texterna men förmodligen också av att premiärnerverna lägger sig så hör jag ibland Wolffs karaktäristiska stämma genom textraderna. ”Om kärleken är evig är livet jävligt kort”…. sjunger Reicke och jag bär dessa rader med mig på vägen hem. Vänder på dem och funderar.

Med på scenen finns Carlos de Rada, som också gjort arrangemangen, och Olov Lindroth som tillsammans skapar en finstämd musikalisk fond där sången tillåts vara i förgrunden. Reicke läser brev efter brev som hon har skrivit till pappan, fiktiv eller verklig, och hennes saknad reflekteras i Barbaras visor. Det är tvära känslokast, stora ord och dramatiska utspel om liv och död, kärlek och hat men mot slutet en frigörelse från den underkastelse som en ständig längtan också är.

Hur kan man lämna ett barn? Frågan hänger kvar i luften och när applåderna lagt sig förefaller publiken inte vilja lämna sina stolar. Det är som om ingen vill sticka hål på den förtätade stämningen i rummet. Ett betyg så bra som något.

Publicerat i Folkbladet 190203

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén