Kategori: scen Sida 1 av 3

En krönika om Pussy Riot

Jag vaknar upp och läser om Tucholskypriset som Svenska PEN dagen innan har delat ut till Gui Minhai vars följdverkan är en kris mellan Sverige och Kina. Kulturministern Amanda Linds ord vid prisutdelningen: ”Principerna om armlängds avstånd och yttrandefrihet måste vara självklara”  kan tyckas självklara men om och om igen bevisas motsatsen. Gui Minhais gärningar som förläggare och bokhandlare i Hongkong var inte bekväma för den kinesiska regimen varvid han under märkliga förhållanden försvann och därmed tystades.

Pussy Riot, som under snart ett decennium högljutt har kritiserat den ryska regimen, har däremot inte tystats även om allvarliga försök har gjorts i den riktningen. Aktionen de utförde i Kristus Frälsarens katedral mitt i Moskva 2012 spreds snabbt ut i världen och den punkiga, färgstarka gruppen med det uppkäftiga namnet fick därmed internationellt erkännande. Några år senare syns de i en spektakulär video från Sotji där vinter-OS just pågår och den ryska statens propagandamaskin går på toppvarv. Aktionen denna gång slås ned av kosacker som till omvärldens stora häpnad går loss med läderpiskor.

När Pussy Riot intar scenen på Droskan är det förmodligen dessa bilder som publiken har med sig och mer behövs inte för under den dryga timmen långa föreställningen får vi en genomgång av händelserna. Genomgång ska då inte förstås som en historielektion utan detta är en gestaltning där musik, bild, spoken word, sång blandas i högt tempo till en rejäl käftsmäll. Käftsmällen riktas såklart mot den ryska staten men också mot oss i publiken. Se oss, hör oss och hjälp oss! Pussy Riot fortsätter kampen!

Föreställningen framförs på ryska men textas till engelska vilket ger en viss eftersläpning i publikens reaktioner men är ovidkommande för intrycket. Det är fyra gruppmedlemmar som står på scenen med Maria Aljochina i centrum. Hennes självbiografiska bok ”Riot Days” där hon fragmentariskt berättar om sina upplevelser från rättegång, kvinnofängelse, hungerstrejk och så vidare är en utgångspunkt. Bilden av ett korrupt rättssystem, en diktatur där yttrandefriheten är beskuren och ett ständigt behov av att tala om alla de som fängslas på grund av sina åsikter framstår klar och tydlig.

System och strukturer, makt och oheliga allianser… Pussy Riot påminner oss också om att mitt i detta står den lilla människan med sina rädslor; den vita fångtransportbussen, tortyren i fängelset, barnet som lämnas ensamt. Hur överlever man? Kanske med hjälp av humor? Med sångtexter som Putin har kissat på sig och toppluvor i neonfärger som rånarhuvor kommer man uppenbarligen långt i störandet av den ryska statsapparaten. Kampen för mänskliga rättigheter fortsätter eller med kulturministerns ord: ”Makthavare får aldrig ta sig friheten att attackera fria konstnärliga yttringar eller det fria ordet”.

Publicerad i Folkbladet 2019-11-17

Värmande i oktoberkylan

Bastun, denna laddade mötesplats, där kroppen tas om hand på bästa sätt i värmen och ångan. Att svettas ut och rensa kroppen ser många som en återkommande ritual men bastun förknippas också med det där sällskapet som skvallrar, pratar ihop sig fattar beslut utanför de officiella mötesrummen. Kanske är det så att den där kroppsliga reningen, i bara mässingen, blottar mer än vi anar av våra inre.

Det är höstkyligt när vi bänkar oss framför den färgglada bastuvagnen som denna premiärkväll står uppställd utanför Väven vid Rådhusparken i Umeå. Ögonblicksteaterns föreställning ”Bastuklubben” väntar och det är som alltid lite nervositet i luften. Filtar och sittunderlag liksom varm dryck delas ut och vi blickar in i en tom bastu med lavar och begynnande imma på fönstret ut mot publiken. Stadslivet runt omkring bleknar bort och spelet kan börja.

Tre kvinnor, i olika åldrar och lägen i livet, möts i bastun. De känner varandra och de lär känna varandra under pjäsens gång i de återkommande sittningarna i bastun som avlöser varandra. Det är svettigt, naket och känslosamt. Värmen sprider sig liksom röken från bastuvagnen ut över publiken och när kylan trots filten börjar krypa in i kroppen så gör det inget. Intimiteten förstärks dessutom av scenografin med den fina bastuvagnen med tillhörande neonskylt – det är enkelt och smart löst av scenografen och arkitekten Sara Zetterlund.

Bastuklubben är riktigt bra teater framför allt på grund av dialogen. De välskrivna replikerna faller sig naturliga och får samtalet att kännas bekvämt trots det inte sällan obekväma innehållet; klimakteriet, barnlängtan, bröstcancer, sex och så vidare.

Dramatikern Johanna Salander lyckas fullt ut, både som manusförfattare och regissör, och skådespelarna Sara Gallardo, Anna Söderling och Mia Westin gör en fin tolkning där känslorna både hettar till och kyls ner och samspelet mellan de tre lämnar inget att önska. Den timmeslånga pjäsen ger publiken både närhet till tre livsberättelser och förståelse för hur vänskap skapas och bibehålls. Det handlar rätt och slätt om kärlek och respekt.

Recension publicerad i Folkbladet 2019-10-14

Ett dockhem 2: En rapp och rolig uppföljare

När Ibsens klassiska drama ”Ett dockhem” får en uppföljare eller kanske snarare en fortsättning heter dramatikern Lucas Hnath och till titeln lägger han en tvåa och historien förlägger han femton år fram i tiden. Ja, inte från idag utan från den stunden Nora lämnade sin make Torvald, barnen och hembiträdet Anne Marie och gick ut genom dörren. En händelse som liksom scenens dörr står i fokus genom Hnaths stycke.

Det är Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern som är på turné med idel namnkunniga skådespelare. Helena Bergström spelar Nora med stor passion något som Philip Zandéns betydligt mer återhållsamme Torvald med enkelhet balanserar. Molly Nutley gör dottern Emmy till en egensinnig karaktär vars likheter med modern uttrycks som olikheter. Tyvärr har ensemblen denna kväll meddelat sjukdom för Marie Göranzon och hastigt inhoppade Gunilla Röör som barnjungfrun Anne Marie gör sitt bästa med manuskriptpärmen i famnen.

Äktenskapets betydelse, valet att lämna eller plikten att inte göra det. Kvinnors roll, möjligheten till frihet eller längtan efter relationens ramar. Den röda tråden, färgad av det sena 1800-talets kvinnoroll, från Ibsens ”Ett dockhem” följer med, men fler lager adderas såsom svek, sorg, ansvar, självförverkligande, hämnd och uppgörelse. Det må vara lätt att gå ut genom dörren men med detta följer komplikationer som gör det betydligt svårare att gå tillbaka in genom samma dörr.

Dialogen är rapp, i den inledande scenen med den återvändande Nora och Ann Marie alltför snabb… kan det bero på Röörs innantilläsning eller Noras agiterande? Jag trängtar efter andrum vilket också inträder då Torvald gör entré. Tempot går ner vi kan luta oss tillbaka. Det är ett hyggligt skådespel med bitvis publikfriande partier som lockar till skrattsalvor och med anakronismer som leder oss vilse i tiden. Eller snarare leder de oss rätt in i vår egen individualistiska tid och vår frihet att kunna välja vilka vi vill vara. Nora går avslutningsvis ut genom dörren igen – om än mindre rakryggad än femton år tidigare.

Publicerad i Folkbladet 2019-05-22

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén