Jag cyklar och cyklar hela vintern tills en dag i februari då jag bara inte orkar längre. Tungt före och svettigt värre med samtidig iskyla i luften. Jag lägger ner och tar bussen istället. Lyssnar på ljudbok eller tittar ut genom fönstret, tjuvlyssnar på andras samtal eller tänker på ingenting. Det är ganska behagligt och inte minst nyttigt!

Det talas mycket om vintercykling just nu, dess fördelar och hinder. Folkhälsan ställs mot bilen, trafiksäkerhet mot snövallar i monumental storlek. Jag säger ingenting om detta mer än ett personligt konstaterande: att cykla på vintern är en kamp mot väder och vind oavsett god snöröjning eller ej. Det är rätt och slätt skitjobbigt och helt utan glamour. Det är snorig näsa, istappar både här och där, ständigt svåra klädval och segt med dubbdäck.  Jag ser prioriteringplaner för snöröjning och idéer om cykelgarage som lockar till cykellust men när jag samtidigt sneglar på termometern och den visar minus femton så tänker jag tack, men nej tack.

Det är då jag förvandlas till en kollektiv människa som måste samspela med andra i väntan på bussen, i kön upp på bussen, i att samsas om utrymmet och i slutändan att ta mig av bussen. Jag blir den där sociala varelsen som både irriterar mig på mina medmänniskor och älskar dem för småsaker. Den hjälpande handen vid rätt tillfälle på morgonbussen kan få inflytande över hela min dag. Eller den ilska kommentaren i trängseln kan likaså påverka humöret för flera timmar.

Motion på recept verkar vara ett fungerande fenomen men kanske också en daglig dos av ”samspel i trängsel” skulle vara bra för medmänsklighet och solidaritet. Kanske några riktlinjer bör läggas till, istället för förhöjd puls i femton minuter så kan vi påtala vikten av vänlighet under hela resan och istället för styrketräning kan vi förespråka övningar i artighet och hänsyn vid på- och avstigning. Åtminstone tre leenden bör avfyras till medresenär under resans gång!

Men så återvänder ljuset och asfalten börjar bitvis framträda tillsammans med stora vattensamlingar på cykelvägarna. Temperaturen känns behaglig och tjocka överdragsbyxor är inte längre nödvändigt. En dag kliver man ut och det där med vintercykling känns överspelat. Kampen mot elementen har liksom kommit av sig och dubbdäcken är utbytta mot snabbdäck. Det som har varit är glömt – vintercyklingens elände såväl som bussresandets nöje. Och jag tänker att det där med vårcykling är nog det bästa av allt… varför pratar vi så lite om detta fenomen?

Krönika publicerad i Folkbladet 2018-04-04