Det händer då och då att ordet ”hipster” dyker upp i samtalet och inte sällan med hänvisning till skäggig och tatuerad man med lådcykel och surdegskultur på köksbänken. Efter ett besök vid en av stadens bardiskar där cocktailskakande bartenders snodde hela föreställningen så har hipstern hemsökt mig likt ett samtidens spöke. Var kommer han ifrån?

Att kategorisera folk och fä har vi förmodligen alltid gjort. Med tonårstiden ungefär lika med 80-talet så var uppdelningen syntare och hårdrockare enkel. Några punkare syntes aldrig till på min gata. Sedan dök yuppien upp – young urban professional – i en snygg sportbil med bakåtslick och rolexklocka inte sällan med finansmarknaden som lek- och arbetsplats. Ekonomiprogrammet på gymnasiet blomstrade! Ungefär samtidigt kom vi födda på 70-talet att samlas ihop i generation x och beskrivas som den ironiska generationen.

Hipstern verkar dock inte ha ironi som sitt främsta kännetecken. Snarare förefaller det vara en ganska allvarlig typ med kreativa och kulturella intressen och en trendmedvetenhet som omsätts genom ett ständigt tillägnande av det nya om än inte alltid genom konsumtion utan också genom distanserat betraktande. Nog är hipstern ett urbant fenomen även om lockelsen till ett mer hållbart och nerväxlat liv på landet är närvarande. Men risken finns ju att man då hamnar utanför trendstråken och second-hand affärerna för vinylskivor.

 Jag skulle också vilja påstå att hipstern är en finsmakare som odlar individualiteten genom nördiga intressen, inte bara i surdeg utan också i andra mer skumma fenomen som naturviner och hyperlokala råvaror. Han söker sig fram till bardiskar där menyn ständigt är i förändring, där ölet säljs i små upplagor och cocktailens komposition baseras på beställarens personlighet eller dagsform. Aldrig en stor stark om den vid inmundigandet kan ses som en protest; en uppvisning av hipsterns motsägelsefulla identitetsskapande konsumtionsvanor.

Var finns hipsterkvinnan undrar jag där vid bardisken? Hon syns inte till någonstans. Är hon hemma med barnen?  Ser vi tillbaka i historien så har bohemen, dandyn, flanören seglat förbi som framför allt manliga typer placerade i stadens geografi och beroende av relationen till densamma. Observatörer och posörer om vartannat men också pådrivande i stadens förändring. Jag bidar min tid och ser hipsterifieringen av staden välla fram likt doften från ett mikrobryggeri. Eller är jag ironisk nu?

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-02-26