Tyngd av världens alla just nu pågående sorger och bedrövelser drabbas jag av en svår förkylning och hamnar i sängläge med hög feber. Greta kämpar på andra sidan Atlanten, Sölvesborg driver en pikant konstpolitik och brexit böljar fram och tillbaka likt en tidvattenvåg. Det finns mycket man kan få feberyra av och en hel del att skriva krönika om. koncentrationsförmågan är dock ur funktion och jag hamnar slutligen i SVTs darknet eller Öppet arkiv som det ju heter.

Letar mig fram bland barnprogrammen och ser några minuter här och där. Albert och Herbert var bättre förr, Fem myror håller än, Beppes Godnattstund känns kanske lite väl intim men så finner jag Robert Broberg och jag stannar kvar i The Pling & Plong Show! Minns jag detta? Eller känns det bara allmänt bekant? Det är något med kläderna, stämningen och så klart huvudpersonen själv som får klockor att ringa!

Ett gäng barn som är ute och cyklar hör sång från ett hus vid vägen och svänger av för att kolla vad som händer. Det är limpsadlar och höga styren och några barn skjutsar andra på pakethållaren. Pojkar och flickor i blandade åldrar, ett ganska osannolikt gäng egentligen! Inte kan de väl ana att det är Mysik & hållisång från Lattjobolaget Pling & Plong de kommer att få uppleva. 

Ja, ni ser ordlekarna och språkvändningarna som ju var Brobergs signum. Med barnen samlade runt sig på farstubron drar han igång musicerandet och känslan av att han improviserar är förmodligen en illusion men finns där under alla de långa sångnumren som utgör den större delen av programmet. Spöket Slamra von Hamra skrämmer och kartongroboten Robbot försöker hjälpa barnen. Det är enkelt, hemgjort, oredigerat och lite omständligt. Barnen är kladdiga runt munnen och har stripigt hår. Robban ser ut som om han nyss har vaknat. De sjunger så att det står härliga till i alla möjliga tonarter. Det är som lite på trekvarten alltihop!

Jag funderar över vår tids välputsade barnprogram med överproducerad skönsång och stjärnstoffsanimationer i pastellfärger, hurtighet och överdrivna leenden allt i ett högt tempo. Vågar jag säga att det är dåligt? Eller att det var bättre förr? Jag nöjer mig med frågan om hur det påverkar barnen? Och drar parallellen till oss vuxna och våra ständigt pågående identitetsskapande aktiviteter i sociala medier där fläckfritt och politiskt korrekt är koden.

Finputs och fernissa för hela slanten. Jag säger som Robbot: Nu går jag in i min garderob och glömmer mig!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-09-24