Jag minns när Elvis dog. Det var en sommareftermiddag 1977 och jag cyklade förbi kiosken med löpsedlarna från Kvällsposten och Expressen. Där stod det att kungen var död. Elvis Presley var knappast min idol. Men han var pappas och jag cyklade hem med andan i halsen. Pappa reagerade med att säga att han skulle sörja en vecka och satte på sig en svart slips. Jag har alltid tänkt att han gjorde det med en glimt i ögat och att den svarta slipsen bara hängde med den där eftermiddagen.

Nu förstår jag bättre. Elvis var inte bara en idol i fjärran. När jag bläddrar genom pappas välbevarade samling av singlar och ser hur han har satt sitt namn på varje omslag och samtidigt ser fotona av honom från tidiga tonår så anar jag något annat, en relation som är inte bara dyrkande utan också formerande.

Jag tänker på detta efter att det nu har gått en tid sedan notisen om Sara Danius bortgång kom och eftermälet med många fina texter om hennes insatser, kunskaper och inte minst mod har spridits. Sorgen, sörjandet, bedrövelsen hänger kvar och jag inser hur en människa genom sitt agerande, sin ryggrad och inte minst genom sina ståndpunkter kan komma nära. Jag ville ha kvar Sara, behövde Sara och gråter inombords. Och ändå hade jag henne aldrig närmare än genom radion, teven eller via hennes texter.

Det har skrivits så många böcker om sorg, avsked och död. Joan Didion skrev den dagboksliknande ”Ett år av magiskt tänkande” om förlusten av sin man och dotter och jag tänker att just så är det: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Jag sätter på radion och hör att Sara Danius har gått bort och livet har förändrats på ett ögonblick. Man får ett sms från en vän som skriver att Bodil Malmsten har gått bort och livet som man känner det tar slut.

Jag läste Bodil Malmstens sista dikt ”Det här är hjärtat” som ett förebådande. Texten brände av sorg och döden var så nära. ”Det är som det är/Lev med det/Blott en dag”. Men jag ville ju inte leva med att det inte skulle komma fler klokskaper, finurliga formuleringar och samhällsirritation från henne. Nu läser jag om hennes bloggböcker och de känns fjärran men ändå så nära. Precis som Elvis förmodligen lät i min pappas öron när han spelade upp de gamla raspiga singlarna på stereon hemmavid.

Men jag gör inte som Bodil skriver: ”Så ta ett bloss för moster Lillie/ett halsbloss och ett glas rött/ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.” Istället tänder jag ett ljus till helgen och tänker på Elvis, Sara, Bodil och inte minst min pappa… ni fattas mig.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-10-30