Jag vaknar upp och läser om Tucholskypriset som Svenska PEN dagen innan har delat ut till Gui Minhai vars följdverkan är en kris mellan Sverige och Kina. Kulturministern Amanda Linds ord vid prisutdelningen: ”Principerna om armlängds avstånd och yttrandefrihet måste vara självklara”  kan tyckas självklara men om och om igen bevisas motsatsen. Gui Minhais gärningar som förläggare och bokhandlare i Hongkong var inte bekväma för den kinesiska regimen varvid han under märkliga förhållanden försvann och därmed tystades.

Pussy Riot, som under snart ett decennium högljutt har kritiserat den ryska regimen, har däremot inte tystats även om allvarliga försök har gjorts i den riktningen. Aktionen de utförde i Kristus Frälsarens katedral mitt i Moskva 2012 spreds snabbt ut i världen och den punkiga, färgstarka gruppen med det uppkäftiga namnet fick därmed internationellt erkännande. Några år senare syns de i en spektakulär video från Sotji där vinter-OS just pågår och den ryska statens propagandamaskin går på toppvarv. Aktionen denna gång slås ned av kosacker som till omvärldens stora häpnad går loss med läderpiskor.

När Pussy Riot intar scenen på Droskan är det förmodligen dessa bilder som publiken har med sig och mer behövs inte för under den dryga timmen långa föreställningen får vi en genomgång av händelserna. Genomgång ska då inte förstås som en historielektion utan detta är en gestaltning där musik, bild, spoken word, sång blandas i högt tempo till en rejäl käftsmäll. Käftsmällen riktas såklart mot den ryska staten men också mot oss i publiken. Se oss, hör oss och hjälp oss! Pussy Riot fortsätter kampen!

Föreställningen framförs på ryska men textas till engelska vilket ger en viss eftersläpning i publikens reaktioner men är ovidkommande för intrycket. Det är fyra gruppmedlemmar som står på scenen med Maria Aljochina i centrum. Hennes självbiografiska bok ”Riot Days” där hon fragmentariskt berättar om sina upplevelser från rättegång, kvinnofängelse, hungerstrejk och så vidare är en utgångspunkt. Bilden av ett korrupt rättssystem, en diktatur där yttrandefriheten är beskuren och ett ständigt behov av att tala om alla de som fängslas på grund av sina åsikter framstår klar och tydlig.

System och strukturer, makt och oheliga allianser… Pussy Riot påminner oss också om att mitt i detta står den lilla människan med sina rädslor; den vita fångtransportbussen, tortyren i fängelset, barnet som lämnas ensamt. Hur överlever man? Kanske med hjälp av humor? Med sångtexter som Putin har kissat på sig och toppluvor i neonfärger som rånarhuvor kommer man uppenbarligen långt i störandet av den ryska statsapparaten. Kampen för mänskliga rättigheter fortsätter eller med kulturministerns ord: ”Makthavare får aldrig ta sig friheten att attackera fria konstnärliga yttringar eller det fria ordet”.

Publicerad i Folkbladet 2019-11-17