Det sitter i väggarna, säger en röst bredvid mig, när vi stannar till i Gustav den tredjes paradsängkammare på Stockholms slott och informationsskylten i rummet berättar att det var här han låg döende efter skotten på maskeradbalen 1792. Mannen fortsätter att viska till sitt sällskap och jag inser att jag själv blev starkt motsagd härom veckan när jag uttalade samma mening – det sitter i väggarna. Ingenting sitter i väggarna påstod organisationskonsulten och fortsatte meningen med att allt handlar om människorna och deras föreställningar och vilja till förändring. Jag börjar fundera över uttrycket.

Det har ju uppenbarligen något med det rumsliga att göra och med en laddning som tillhör ett specifikt rum, vilket innebär att det är en känsla som uppstår innanför just dessa väggar av något som inte har tvättats bort med tidens gång.

Vi skulle ju kunna välja att se det som ett uttryck för nostalgi, det vill säga en nästan besatt längtan efter det förflutna. Som när man stiger in i ett gammalt konditori och inser att inget har förändrats sedan 1955. Man dricker en champis eller en loranga till mazarinen och alla runt omkring tycks prata som i en gammal pilsnerfilm och man känner sig förflyttad till en annan tid.

Det skulle också kunna handla om hur vi anpassar vårt beteende till olika rum. Träder vi in i en kyrka tystnar vi, går sakta och tar av oss mössan även om ingen vaktmästare vakar över vårt uppförande. Stiger vi in i ett museum eller en konsthall händer samma sak. Rummets funktion och innehåll präglar vårt beteende och man skulle kunna uttrycka det som att det sitter i väggarna.

Så kommer vi åter till det där dystra rummet på Stockholms slott. En paradsängkammare bland andra, tillhörande den upplyste despoten Gustav den tredje, vars maktanspråk irriterade adeln varvid en sammansvärjning ledde till skotten på maskeradbalen i det gamla operahuset på andra sidan strömmen. Efter det att kungen blivit skjuten kom han att tillbringa sina sista dagar i denna sängkammare som han låtit inreda för audienser i samband med sin morgontoalett. Blodförgiftning blandad med fransk nyklassicism, illaluktande sår under takmålningarna, en allt svagare konung som blickade upp mot gipsfigurer föreställande änglar och amoriner… allt under en praktfull kristallkrona.

Nog handlar det om föreställningsförmåga och viljan att det ska sitta i väggarna. Tillsammans med mitt sällskap frammanar vi scenen med den döende Gustav framför oss och innan vi vandrar vidare genom Karl XI:s galleri utbrister den yngste i sällskapet: Visst finns det spöken här!

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-12-05