Jag önskar att jag tillhörde dem som kan arbeta på kafé! Dricka kaffe, läsa tjock bok, anteckna i ett litet svart vaxdukshäfte och se ut över gatan utanför eller bara tomt blicka in i kafélivet som försiggår runt ikring en när man egentligen har tankarna någon annanstans. Porslinsskrammel, bakgrundsprat och dämpad belysning silad genom en dammig högrest palm i kruka på golvet. Jag blundar och hamnar mitt i det man skulle kunna kalla för kafémytologin medan jag egentligen sitter vid ett skrivbord hemma med dörren stängd och ett glas vatten vid sidan om datorn.

Sartre och Beauvoir var stammisar på Café de Flore i Paris och på Markusplatsen i Venedig öppnade Café Florian redan på 1720-talet och är sedan dess ökänt med namnkunniga gäster som Goethe, Proust och Dickens. I Wien spelade kaféerna en viktig roll kring sekelskiftet 18-1900 och det lär ha funnits drygt 600 i den då kejserliga huvudstaden. Och det är väl här min syn på kaféarbete skär sig med det förgångnas. Jag ser mig sitta försjunken i arbetsro medan historien berättar om livfulla samtal och hätska debatter som försiggick på kaféerna. Intellektuella diskussioner där politiska och konstnärliga spörsmål stod i fokus mellan personer med olika intressen och professioner – förmodligen mer högljudda och sammandrabbande än tystlåtna och försonliga. Vi ska inte heller glömma bort att kaféerna var männens värld tills en bit in på det förra seklet.

Ändock verkar det som om kaféerna idag lockar till annat än bara kaffedrickande. Trådlöst och elkontakter skapar en arbetsmiljö som är långt från historiens kafékultur men dock står någon form av arbete i fokus och har man inte samtalspartnern på plats så kanske utbytet sker på nätet. En eftermiddag bestämmer jag mig för att pröva och tar med mig halva skrivbordet i ryggsäcken och radar upp innehållet på ett alldeles för litet och dessutom runt bord. Beställer sedan kaffe med något italienskt namn och en större bulle. Mitt samvete säger att om jag nu ska sitta här ett tag så måste jag betala för mig men jag inser snart att jag måste ta ytterligare ett bord i besittning för att få plats. Sedan kommer ett skrikande barn in, en man i närheten bestämmer sig för att prata högt i mobilen, nätuppkopplingen strular, kaffeblandningen smakar mest varm mjölk, bullen är kladdig och tangenterna blir därefter. Jag stirrar tomt framför mig innan jag går tillbaka till jobbet och låtsas som om ingenting har hänt.

Krönika publicerad i Folkbladet 2020-01-29