Etikett: krönika Sida 1 av 2

Att ge upp om en bok

För några dagar sedan fattade jag ett beslut som sedan dess har legat som ett mörkt moln över tillvaron. Inte att sluta röka för jag röker inte. Inte sluta äta godis för det vill jag inte. Inte börja motionera för det gör jag då och då. Nej, jag avbröt läsningen av en mycket uppskriven roman efter mindre än hundra sidor för att den var dålig. Dessutom var det andra gången jag avbröt läsningen av samma bok.

Det finns ju skönlitteratur som slår igenom allt mediebrus och inte sällan dyker ju då tanken upp att just den där boken måste jag läsa. Man inser att kön till just denna kommer att vara årslång på biblioteket och ganska snart så är boken både beställd och betald och ligger på nattduksbordet. Kanske kastar man sig över den. Så var fallet vid min första läsning. När jag avbröt efter två korta kapitel så skyllde jag på att jag hade för mycket att göra, var stressad, inte kunde hålla tråden. Jag orkade inte hela tiden bläddra tillbaka till personförteckningen som fanns i början och hur var det nu med just den här historiska perioden. Kungarna, intrigerna, kyrkans män och inte minst damerna som hela tiden bytte mellan smeknamn och officiella namn. Jag la ner. Satte tillbaka boken i bokhyllan långt bort – den där  som finns i sommarstugan.

Så har den stått där med sin klart lysande röda rygg och liksom hånlett mot mig och självfallet hamnade den på nattduksbordet igen. Men nu tänkte jag förbereda mig. Läsa på innan och angripa boken med förkunskaper och rutin. Ett kapitel om dagen för att inte glömma och tappa bort mig. I fem dagar höll jag ut sedan sökte jag efter recensioner på nätet och valde att läsa de mer kritiska… de som ifrågasatte de positiva. Det hjälpte mig inte i läsningen. Jag hoppade över någon dag som plötsligt blev en vecka och varje kväll tittade jag åt ett annat håll än åt den där romanens vars hela omslag nu lös upp rummet.

Tills sist, efter en kvalfull tid, återstod endast att fatta ett beslut. Återgå till rutinerna eller ställa tillbaka boken i hyllan. Snabb huvudräkning ledda fram till att ett kapitel om dagen skulle få boken att vara till halva semestern så det senare alternativet blev resultatet. Och in svävar det mörka molnet; misslyckandet! Lägg här till min ambivalens… jag förespråkar att man direkt ska avbryta läsning av böcker som man inte gillar, varför slösa tid och förstöra läslusten? Men jag har så oerhört svårt att praktisera detsamma utan att må dåligt. Därför har jag nu bestämt mig för att skänka boken till ett antikvariat så att jag slipper se den och påminnas.

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-05-08

Var finns hipsterkvinnan?

Det händer då och då att ordet ”hipster” dyker upp i samtalet och inte sällan med hänvisning till skäggig och tatuerad man med lådcykel och surdegskultur på köksbänken. Efter ett besök vid en av stadens bardiskar där cocktailskakande bartenders snodde hela föreställningen så har hipstern hemsökt mig likt ett samtidens spöke. Var kommer han ifrån?

Att kategorisera folk och fä har vi förmodligen alltid gjort. Med tonårstiden ungefär lika med 80-talet så var uppdelningen syntare och hårdrockare enkel. Några punkare syntes aldrig till på min gata. Sedan dök yuppien upp – young urban professional – i en snygg sportbil med bakåtslick och rolexklocka inte sällan med finansmarknaden som lek- och arbetsplats. Ekonomiprogrammet på gymnasiet blomstrade! Ungefär samtidigt kom vi födda på 70-talet att samlas ihop i generation x och beskrivas som den ironiska generationen.

Hipstern verkar dock inte ha ironi som sitt främsta kännetecken. Snarare förefaller det vara en ganska allvarlig typ med kreativa och kulturella intressen och en trendmedvetenhet som omsätts genom ett ständigt tillägnande av det nya om än inte alltid genom konsumtion utan också genom distanserat betraktande. Nog är hipstern ett urbant fenomen även om lockelsen till ett mer hållbart och nerväxlat liv på landet är närvarande. Men risken finns ju att man då hamnar utanför trendstråken och second-hand affärerna för vinylskivor.

 Jag skulle också vilja påstå att hipstern är en finsmakare som odlar individualiteten genom nördiga intressen, inte bara i surdeg utan också i andra mer skumma fenomen som naturviner och hyperlokala råvaror. Han söker sig fram till bardiskar där menyn ständigt är i förändring, där ölet säljs i små upplagor och cocktailens komposition baseras på beställarens personlighet eller dagsform. Aldrig en stor stark om den vid inmundigandet kan ses som en protest; en uppvisning av hipsterns motsägelsefulla identitetsskapande konsumtionsvanor.

Var finns hipsterkvinnan undrar jag där vid bardisken? Hon syns inte till någonstans. Är hon hemma med barnen?  Ser vi tillbaka i historien så har bohemen, dandyn, flanören seglat förbi som framför allt manliga typer placerade i stadens geografi och beroende av relationen till densamma. Observatörer och posörer om vartannat men också pådrivande i stadens förändring. Jag bidar min tid och ser hipsterifieringen av staden välla fram likt doften från ett mikrobryggeri. Eller är jag ironisk nu?

Krönika publicerad i Folkbladet 2019-02-26

Vintercyklingens alternativ är nog så bra

Jag cyklar och cyklar hela vintern tills en dag i februari då jag bara inte orkar längre. Tungt före och svettigt värre med samtidig iskyla i luften. Jag lägger ner och tar bussen istället. Lyssnar på ljudbok eller tittar ut genom fönstret, tjuvlyssnar på andras samtal eller tänker på ingenting. Det är ganska behagligt och inte minst nyttigt!

Det talas mycket om vintercykling just nu, dess fördelar och hinder. Folkhälsan ställs mot bilen, trafiksäkerhet mot snövallar i monumental storlek. Jag säger ingenting om detta mer än ett personligt konstaterande: att cykla på vintern är en kamp mot väder och vind oavsett god snöröjning eller ej. Det är rätt och slätt skitjobbigt och helt utan glamour. Det är snorig näsa, istappar både här och där, ständigt svåra klädval och segt med dubbdäck.  Jag ser prioriteringplaner för snöröjning och idéer om cykelgarage som lockar till cykellust men när jag samtidigt sneglar på termometern och den visar minus femton så tänker jag tack, men nej tack.

Det är då jag förvandlas till en kollektiv människa som måste samspela med andra i väntan på bussen, i kön upp på bussen, i att samsas om utrymmet och i slutändan att ta mig av bussen. Jag blir den där sociala varelsen som både irriterar mig på mina medmänniskor och älskar dem för småsaker. Den hjälpande handen vid rätt tillfälle på morgonbussen kan få inflytande över hela min dag. Eller den ilska kommentaren i trängseln kan likaså påverka humöret för flera timmar.

Motion på recept verkar vara ett fungerande fenomen men kanske också en daglig dos av ”samspel i trängsel” skulle vara bra för medmänsklighet och solidaritet. Kanske några riktlinjer bör läggas till, istället för förhöjd puls i femton minuter så kan vi påtala vikten av vänlighet under hela resan och istället för styrketräning kan vi förespråka övningar i artighet och hänsyn vid på- och avstigning. Åtminstone tre leenden bör avfyras till medresenär under resans gång!

Men så återvänder ljuset och asfalten börjar bitvis framträda tillsammans med stora vattensamlingar på cykelvägarna. Temperaturen känns behaglig och tjocka överdragsbyxor är inte längre nödvändigt. En dag kliver man ut och det där med vintercykling känns överspelat. Kampen mot elementen har liksom kommit av sig och dubbdäcken är utbytta mot snabbdäck. Det som har varit är glömt – vintercyklingens elände såväl som bussresandets nöje. Och jag tänker att det där med vårcykling är nog det bästa av allt… varför pratar vi så lite om detta fenomen?

Krönika publicerad i Folkbladet 2018-04-04

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén